[211222] Toni Morrisons ansikte i profil på framsidans foto och jag tänker; en titan, en amason. Så grandios, en person som vet vad hon kan och vill och knappast någon man lallar med. Det är känslan jag får. Och hon tycks ha att brås på, på första sidan berättar hon om sin mormors mor i en häftig bild
”Denna majestätiskhet framgick tydligt när hon steg in i ett rum och det hände något som jag aldrig förut hade upplevt: utan att ha blivit uppmanade till det reste sig alla män upp.”
Som författare nådde Toni Morrison också majestätiskt högt, 1993 fick hon Nobelpriset i Litteratur bland andra priser hon mottagit. Mot slutet av sitt liv, hon dog 2019 vid åttioåtta års ålder, blev hon inbjuden till Harvarduniversitetet för att hålla en serie föreläsningar, som var bland det sista hon skrev och som nu utkommit på Forum, i översättning av den ständigt närvarande Helena Hansson. I föreläsningarna försöker Morrison förstå rasismens grunder och orsaker, genom att använda historiska fakta, vetenskapens olika rön, sina personliga erfarenheter och genom skönlitteraturen. Man kan nog även läsa boken som något av en introduktion till hennes författarskap, till ämnen och teman som fyllt de omtalade romanerna.
Född på trettiotalet hann Morrison dessvärre få en hel del egna erfarenheter av detta märkliga vi kallar rasism. Kan man med enkla ord definiera vad rasism är och innefattar? Det tänker jag inte gå in på här, men det brukar handla om fysiska skillnader och karaktäristik, att raser har olika status; vit vanligen överst, svart lika vanligt längst ner, och att ras får politiska verkningar.
Själv brukar jag uppfatta en rasistisk ”logik” när någon fokuserar (kanske oftast) hudfärgen på en person trots att den inte har någon betydelse för sammanhanget, eller att det är det första man nämner. När det egentligen inte borde spela någon som helst roll om just den människan är svart eller vit, gul eller grön. Ett egenupplevt exempel
Jag var hos en ortopedingenjör för att få ett par skoinlägg utformade, han berättade att han alldeles bakom sin mottagning hade sett ”somaliska ungdomar” sälja knark. Om vi bortser från frågan om hur han kunde veta att de var just somalier eller hur han kunde vara säker på att de höll på med narkotika, så gjorde sättet han pratade på att det viktigaste i sammanhanget var att de var ”somalier”. Det verkade inte så illa att de langande knark (om det nu var det de gjorde). Sedan avslutade han med det närmast klassiska ”Jag är inte rasist, men …”
”Men för oss människor som högt utvecklad art har benägenheten att sortera ut dem som inte ingår i vår klan och stämpla dem som fienden, som de sårbara och de undermåliga som måste kuvas, en lång historia som inte bara gäller djurvärlden eller den förhistoriska människan. Ras har varit en ständig skiljedomare, liksom rikedom, klass och kön – och var och en av dessa faktorer handlar om makt och nödvändigheten av underkuvning.”
Morrison har läst texter, till exempel dagböcker, skrivna av slavägare. En som på ett svalt och distanserat sätt dokumenterar arbetet på plantaget, om priset på sockerrör och andra detaljer, med samma ton skriver ner vem han våldtagit, var nånstans det skett och på vilket sätt han gått tillväga. Hon har även läst (före detta) slavars redogörelser för hur de blivit behandlade och tror/menar att det inte verkar rakt igenom trovärdigt att slavägarnas bestraffningar (exempelvis med piskan i hand) enbart skulle utgöra just straff och varnande exempel, utan är ren sadism. Hur den som piskade, man eller kvinna, ibland var tvungna att ta en paus och vila lite innan de fortsatte. Och hon frågar sig vad för ”nytta” det skulle göra för den pryglade, och tror som sagt att det mer handlade om den som slog
”Att slaven så tvångsmässigt utmålas som tillhörande en främmande art tycks vara ett desperat försök att slå fast att det egna jaget är det normala. Det överhängande behovet av att skilja mellan dem som tillhör den mänskliga rasen och dem som är avgjort icke-mänskliga är så stark att strålkastaren vänds och inte lyser på den som är föremål för förnedring utan på dess upphovsman. Till och med om man förutsätter att slavarna överdriver är slavägarna groteskt lättstötta. Det är som om de ropar: ´Jag är inget monster! Jag är inget monster! Jag plågar de hjälplösa för att bevisa att jag inte är svag.´ Faran med att visa medkänsla med främlingen är att det gör det möjligt att själv bli en främling. Att förlora sin rasdefinierade rang är att förlora sin egen högt värderade och ömt vårdade särart.”
Toni Morrison har självklart många skarpa iakttagelser och resonemang och hon är definitivt beläst och ger exempel ur böcker av bland andra Flanery O´Connor, Harriet Beecher Stowe (Onkel Toms stuga), Hemingway och Faulkner. Men samtidigt kan jag tycka att hon emellanåt lite grann ”slår in öppna dörrar”, säger saker som inte känns direkt nytt eller uppseendeväckande. Men allt sådant beror kanske till dels på vad och hur mycket man själv har läst, studerat och erfarit. Personligen läste jag nyligen America Vera-Zavalas bok Svartskalle (Ordfront, 2020), den känns för min del på många vis mer drabbande och upprörande, förmodligen beroende på det djupt självbiografiska perspektivet och att den behandlar många obehagliga fall från ett nutida Sverige.
Å andra sidan talar Morrison mer om ursprunget till rasism, om kolonialism och slaveriet, och om hur dessa ”perspektiv” upprätthålls genom litteraturens och filmens dammiga klichéer och nidbilder av hur och vad ”svarta” är. Det är inte särskilt länge sedan svartas roller på film bestod av tjänare eller kriminella, den senare ”rollen” har på senare decennier andra ”raser” numera lagt beslag på; ett tag var det ”den gula” eller ”ryska” rasen, nu handlar det väl mer om ”araben” eller ”muslimen”. Det är alltid någon som måste vara ”Den andre”.
