[211215] Daniel Brennas Siegfried kvarhåller sin plats som särskild behållning när nu Göteborgsoperan nått fram till sista delen, Ragnarök, av Richard Wagners Nibelungens ring. Ett fåtal föreställningar återstår av detta fyrdelade mastodontprojekt, som inleddes i november 2018 och sedan har kämpat sig fram via pandemi till att nu åter ha kunnat erbjuda en period med fullt hus, så länge det nu varar.
Endast ett fåtal föreställningar återstår alltså av sista delen av tetralogin, som slutar med världens (Valhalls) undergång. Men. Precis som i inledningsscenen till Rhenguldet avslutas här med ett kyssande ungt par, samtidigt som ett nytt träd planteras, som hopp om att en ny och kanske bättre värld kan uppstå ur askan.
Ragnarök inleds här med att i stora digitala bildsekvenser påminna om vad som förevarit i de tidigare delarna, hur rhendöttrarna blivit bestulna på guldet de haft att vakta och hur den olycksbringande ringen kommit att hamna på Siegfrieds hand.
Vi lämnade de nyförälskade huvudpersonerna Brünnhilde och Siegfried för ett knappt år sedan i en digitaliserad uppsättning av Ringens tredje del, Siegfried, när de med ett jublande skratt fick uttrycka sin nyvunna kärlekslycka i stället för fysisk omfamning.
Nu får vi en känsla av nutid. Vinjetten ”I morgon” skapar förväntningar på att det ändå finns en framtid. Nutiden gör sig påmind inför varje ny akt genom att låta skaror av statister och medarbetare ur körerna skapa en sorts skuggteater innanför en genomskinlig ridå och ge intryck av vandrande skaror mot okänt mål likt dagens flyktingströmmar.
I Ragnarök får vi bevittna hur jakten på ringen, som symbol för makt och rikedom, driver handlingen mot sitt slut då Siegfried blir mördad och Brünnhilde stiger upp på likbålet för att dö med honom.
Annlouice Lögdlund är som gjord för denna roll som valkyria och främsta dotter till guden Wotan, med den svåra driften att vara kärlekens och rättvisans försvarare, så som alla figurerna i detta drama har sina arketypiska förebilder. Hon har ju gjort rollen som Brünnhilde förut och även flera andra Wagner-roller. Särskilt fascinerar tenoren Daniel Brenna med sin förmåga att släppa loss både fysiskt och vokalt och skapa en i operasammanhang ovanligt ledig, charmig och lekfull framtoning. Så är också han sedan tidigare förtrogen med rollen som denne orädde Siegfried.
Evan Register leder med säker hand den omfångsrika orkestern, som med en del för opera sällsynta instrument ledsagar handlingen med tvära kast mellan våldsamma och lyriska partier där de ovanligt många ledmotiven ger sig till känna. Det är storartat alltigenom men också rejält krävande, särskilt för de många medarbetarna men faktiskt också för publiken.
Att kärleken har huvudrollen är inte något sällsynt för en operarepertoar. Men levereras den i musikalform, som i Hellström-musikalen Kärlek skonar ingen, väntar en långkörare på två säsonger medan en Wagneropera får nöja sig med relativt få föreställningar utspridda över ett par månader. Att Göteborgsoperan, med en pandemi mitt i produktionen, lyckats ro hela detta, i operavärlden för sin tid helt nyskapande fyrdelade verk i hamn, får ses som en historisk bragd.
