[211204] Ola Larsmos ”Tio lektioner i svensk historia” lyfter fram de ideologiska och politiska striderna kring hur judiska flyktingar före och under andra världskriget skulle bemötas, och vilken bäring de debatterna har på dagens politiska läge i landet.
För några veckor sedan stod Jimmie Åkesson i SVT:s debattstudio och väsnades över att hans parti brunsmetades när det beskrevs som del av ett blåbrunt politiskt block, alltså att det skulle vara nazianstruket. Före förra valet spred Sverigedemokraterna en propagandafilm, där den svenska rasbiologiska, ”socialdemokratiska” forskningen beskrevs som upphovet till den nazistiska rasismen. Tala om brunsmetning.
Det politiska minnet är ibland besvärande kort. Men det bör det inte tillåtas vara. Det är en drivkraft bakom författaren och journalisten Ola Larsmos beslut att mot bakgrund av den historieförfalskning och jämna ström av rasistiska och illiberala uttalanden som både ledande och lokala Sverigedemokrater släpper ifrån sig skriva en rad artiklar där kampen mellan rasism och humanism står i centrum. Brännpunkten blir svenska förhållningssätt till judisk invandring under tiden före och under andra världskriget.
En vanlig uppfattning är att det fanns en enhetlig ”svensk” inställning, men, visar Larsmo, det bedrevs en intensiv ideologisk och politisk strid om hur de judar som sökte sig hit undan nazismen skulle bemötas. Bekant är hur en samling Uppsalaakademiker vid ett möte motsatte sig ens mottagandet av något tiotal judiska intellektuella. Men det fanns också Uppsalaakademiker som uppvaktade regeringen med krav på att välkomna de judiska flyktingarna.
”Tio lektioner i svensk historia” består av ett antal artiklar som Ola Larsmo publicerade på sin Facebooksida, och som möttes av så stort intresse att det fick bli en bok, med ytterligare material från bl.a artiklar i Dagens Nyheter. Som grund för artiklarna ligger ett intensivt grävande i arkiv och riksdagsprotokoll, historisk forskning och tidningslägg. Fram träder bilden av intensiva politiska strider, där skiljelinjer i förhållningssätt till judiska flyktingar dessutom ofta gick igenom traditionella politiska konstellationer, även om en mer negativ attityd var vanligare på den politiska högerkanten. En viktig roll i opinionsbildningen för en human politik spelade folkrörelserna, fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen, kvinnorörelsen och frikyrkorna.
Vid sidan av debatten om de judiska flyktingarna lyfter Ola Larsmo fram motsättningen mellan en ultranationalistisk och antidemokratisk rörelse, präglad av en syn på nationen som en organism, en levande helhet där ideologiska strider och fri opinionsbildning inte skulle förekomma, och de demokratiska och frihetliga ideal som betonade individens fri- och rättigheter framför en mystisk folkgemenskap. Den här motsättningen har fått förnyad aktualitet med den nya nationalism som vi ser i Ungern och Polen och som också fått insteg i svensk debatt där folkgemenskapen och ”hjärtlandet” framhålls som föredömliga gemenskaper. Till det här spåret hör föreställningen om en förlorad svensk storhet, och Ola Larsmo beskriver hur utflödet av en sådan idé kunde te sig, när han skriver om hur överbefälhavaren Thörnell vid ett regeringssammanträde år 1942 lade fram detaljerade planer med kartor och allt på hur Sverige borde förena sig med Tyskland och Finland i kampen mot Sovjetunionen. Tack och lov vann han inget gehör hos regeringen, men sådde förmodligen ett frö av misstro mot försvarsledningen som bland socialdemokrater skulle bestå i decennier.
Från och med 1942 fick judar en fristad i Sverige. I dag är situationen i landet sådan, att många judar på grund av hot och trakasserier från högerextremister och invandrare som från sina hemländer tagit med sig judehatet hit, utvandrar till andra länder, ofta Israel. Antisemitismens gift sprids ännu, och för Sverige är det en skam, som också understryker det Ola Larsmo vill visa. Motståndet mot antisemitism och antidemokratisk nationalism måste hållas levande.
