[211202] Stina Oscarsons ”Det perfekta plåstret” är en poetisk och inkännande skildring av ett identitetskrisande Sverige, där den kreativa kulturens möjligheter att skapa klarhet blir byråkratiskt kringskuren i idel välmening.
Nyligen ställdes de statliga kulturpolitiska ambitionerna under debatt och kritiserades för att genomsyras av ett välmenande men för ett fritt kulturliv begränsande och kontrollerat ideologiskt kravpaket, som framför allt kom till uttryck när statliga medel till kulturproduktion skulle fördelas. Det kunde röra sig om krav på genusanalys eller annan normkritisk analys som inte bara skulle utgöra en förutsättning för stöd utan också komma till uttryck i verken.
Dramatikern, regissören och den flitigt kritiska samhällsdebattören Stina Oscarson lämnar i ”Det perfekta plåstret” exempel på hur formulär med sådana krav kan kringskära den kreativa friheten så att den upplevs som meningslös och omöjlig att omsätta i levande verk. Hon gör det med snitsig ironisk twist, med kritisk udd mot framför allt socialdemokratin som hon menar förlorat sin själ i sina hegemoniska maktambitioner. Men ändå sörjer hon en förlorad folkhemstanke, den gamla peralbinska idén om ett land där ingen ska bli eftersatt och övergiven, en så förlorad vision i ett genomkommersialiserat samhälle.
”Det perfekta plåstret” glider mellan prosan och poesin, men drar mest åt poesin, där Stina Oscarson i koncentrerade stycken berättar om upplevelser från olika delar av landet, dit hon kommer på sina många resor för att debattera samhället och kulturen. Hon kan vara i Hedemora och Skellefteå, på Fåfängan i Stockholm eller på Bokmässan i Göteborg. Överallt gör hon iakttagelser och reflekterar över dem på ett sätt som gör den här boken till en helt omistlig skildring av ett Sverige i svår identitetskris, vilket inte minst kommer till uttryck i ett ängsligt vaktslående kring sådant som egna varumärken, också för ideella organisationer, eller samfällda förfasanden i sociala medier när någon, till exempel inom kultursfären, gjort något som uppfattas som förgripligt.
Stina Oscarson har råkat ut för detta. Hon medverkade i en debatt på Hornstulls bibliotek. I panelen fanns en representant för Nordisk Ungdom, en högerextrem organisation. Debatten genomfördes under ordnade former. Men efter ett tag twittras det ut att Stina Oscarson ”genom sin medverkan blivit en yttrandefrihetsfascist som legitimerar nazismen.” Hon får försvara sig i DN, många vänner vänder henne ryggen, ABF avbryter sitt samarbete med henne. Hon skriver: ”Samtalet / är för mig ett fredsarbete / sprunget ur en djup /övertygelse / att vi alla / har ett val / och det är valet mellan / samtal och vapen // Och så länge det är möjligt / kommer jag att / välja samtal.”
Visst kan man beskylla Stina Oscarson för naivitet eller för att vara alltför benägen till övertro på det goda i människan. Men det finns också anledning att fundera på om inte samhället vore en mycket bättre inrättning om fler vågade känna som hon. De djupnande klasskillnaderna är också föremål för hennes poetiska bearbetning. Hon berättar om ett besök i en skola på Östermalm, där hon med eleverna diskuterar en pjäs hon håller på att skriva om förhållandena i Järvaområdet. Hon får de svar som man kan vänta sig, för många invandrare har kommit till Sverige, de är alltför olika ”oss” för att det ska fungera osv.
Efteråt hör hon några elever diskutera hur konstigt det känns att ha Gucciskor när man vet att det är sådana som gängkriminella vill ha. ”Det känns lite b.” Någon annan säger att ”tänk om man blir stoppad av polis för att man har Monclerjacka, och misstänkt för stöld.” ”Ingen risk”, säger någon annan, ”det syns ju på dig att jackan är din.”
”Det perfekta plåstret” tar pulsen på Sverige i dag, och gör det med övertygelsen om att det perfekta såret ingenstans är att finna.
