[211130] I ”Mitt hemland. Ett utanförskapsområde” analyserar Per Wirtén bakgrunden till den speciella svenska euroskepsis som fortfarande gör vårt land till en av EU:s mest tvehågsna medlemsstater.
Ingen röst i det svenska offentliga samtalet är mer tydlig när det gäller att framhålla de positiva sidorna av EU-medlemskapet än Per Wirténs. Envist och välformulerat argumenterar han för att Sverige behöver bli bättre på att utveckla medlemskapet, bli mer konstruktivt, mindre motsträvigt och skeptiskt. Han företräder, tycker jag, en rationell optimism, som ibland framstår minst lika mycket som en livshållning och inte bara som en debattposition. Och, måste tilläggas, utan att blunda för de stora problem som unionen dras med.
I två tidigare böcker har Per Wirtén ägnat sig åt EU- och Europaproblematiken. I den första, ”Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater” gjorde han en tågresa från unionens fattigaste och mest eftersatta områden till de rikaste med oerhört mycket högre välstånd. Kontrasten var och är enorm, och kan den inte överbryggas faller poängen med gemenskapen. I ”Europa, ständigt detta Europa. Elin Wägners förlorade kärlek” skildrade Wirtén hur en framstående svensk intellektuell redan under mellankrigstiden fann argument för en tätare europeisk gemenskap.
I en tredje Europabok, ”Mitt hemland. Ett utanförskapsområde”, ägnar sig nu Per Wirtén åt attityder, argument och förhållningssätt i den svenska diskussionen om formerna för relationerna med de politiska och ekonomiska samarbetena på kontinenten som ledde fram till bildandet av EU, och givetvis, också åt den aktuella debatten. Och där lyfter Wirtén fram ett steg i unionens utveckling som han menar kan vara lika avgörande som t.ex Maastrichtfördraget, nämligen den enorma fond för återhämtning efter Coronapandemin som EU beslutade om förra året.
Inrättandet av Coronafonden var ett djärvt steg, men kontroversiellt genom att EU för första gången skulle dra på sig en gemensam ”statsskuld”. Sverige hörde till den vägrarfront med Danmark och Nederländerna som motsatte sig att fonden skulle dela ut stöd i form av bidrag och inte bara som lån. Detta, menar Wirtén, är karakteristiskt för hur Sverige förhållit sig till den europeiska gemenskapen, försiktigt, passivt, motvilligt. Han drar linjerna bakåt till femtio- och sextiotalen, när Sverige mycket mer än med den sotiga och sönderskjutna kontinenten identifierade sig med USA, modernitetens fyrbåk. Han tar upp exempel från den svenska filmen, Hillmandeckare och Hasse Ekman-filmer, där handlingen utspelar sig i rena, ljusa och modernistiskt funktionella miljöer.
Coronafonden blir onekligen ett gigantiskt experiment, men kan om det faller väl ut, konsolidera Euron och ytterligare fördjupa Eurozonens gemenskap. Här gör Wirtén en framtidsspaning som är intressant, särskilt när den kommer från en EU-entusiast. På sikt kan skillnaden mellan Eurozonens länder och dem som inte antagit den gemensamma valutan bli så stor att det inte längre går att tala om en sammanhållen union. Sverige skulle då kunna hamna i en randstatssituation med obetydligt inflytande. Bli det utanförskapsområde det genom sina krumbukter och krångligheter genom decennier bäddat för.
Ett illustrativt exempel på sådan exceptionalism ser Per Wirtén i den svenska pandemistrategin. Där andra länder valde nerstängningar, munskyddskrav med mera seglade Sverige solo med en mycket mindre restriktiv hållning, som trots höga dödstal försvarades i det längsta. Med en tydlig besserwisserattityd, det är vi som har rätt, alla andra har fel.
”Mitt hemland. Ett utanförskapsområde” är en uppfriskande genomlysning av den svenska självbilden. Och som vanligt när Per Wirtén skriver, med en fin personlig touch och lättsam klarsyn.
