[211129] Vi har alla sett dem, vi har alla mött dem, de finns i alla former och kön och etniciteter och är vanligen mellan arton och sextiosju års ålder. Vad svamlar jag om? Jo, om kassapersonalen, de som sitter i en snabbköpskassa eller liknande och tar betalt, men som också arbetar som psykologer och sociologer, jourhavande medmänniska och stödperson, för att bara räkna upp det jag i hast kommer på. De gör och är så mycket som vi som handlar en liter mjölk och ett par äpplen sällan eller aldrig tänker på eller är medvetna om. Om man gör det dyker en samvetsfråga direkt upp; hur beter jag mig vid en kassadisk? Respekterar jag henom som sitter där och arbetar, eller nonchalerar jag personen som är så lätt att göra mot ”servicefolk”. Ser dem över axeln och enbart kräver, i en ”kunden har alltid rätt”-attityd
”kunder
är stressade glada tillfreds rosenrasande
minns: det har aldrig med dig att göra
minns: även när de säger det”
Jag har läst dikter som är, som undertiteln, ”Betraktelser från kassan”, och det går en rak linje mellan Stig Sjödin och Maja Ekelöf, Jenny Wrangborg och Lina Arvidsson som är den som har skrivit dikterna i Vänligen bygg inga berg, som har kommit ut på Konsai förlag.
Sjödin stod i hettan på järnverket, Ekelöf städade upp efter andra med sin skurhink, och Wrangborg gjorde bland annat smörgåsar i kallskänken. Diktjaget Linas dag behandlas i poetisk form, med lätt hand i allvar, sorg och genom en ofta drastisk humor. Men hon blir aldrig så arg som Kallskänkan, aldrig så politisk. Inte heller är vi med henne ”privat” som vi var med den ensamstående fembarnsmamman Maja Ekelöf. Mest ser vi kanske, i bästa fall, oss själva genom hennes blick. Men naturligtvis även livet och vardagen för dem som arbetar vid kassan med allt vad det innebär.
Emil Boss skrev i sin debut ”vad avlägsna vi ser ut, man kan knappt tro att det är vi” 2011, också utifrån en person som arbetar i en snabbköpskassa. Men han är mer hårdnackat inne på det monotona och själsdödande i att sitta där, och fokuserar på det formalistiska (stämpelklocka, rapporter om arbetstider och raster, och så vidare). Det mesta i den vägen hos Arvidsson handlar om en hiskelig massa PUL-koder att lära sig utantill, hur det kan skilja på siffrorna mellan två varor som i de flestas ögon skulle ses som samma.
Lina Arvidsson är född 1981 och debuterade 2012 med ungdomsromanen Det borde finnas regler, 2014 kom Säg inte det här till någon, under pseudonymen Ariel Held, och 2020 skräcknovellerna i Aldrig ensam. Hon är dessutom skrivarcoach och har nu alltså publicerat sin kassadikter – noga att inte särskriva där. Arvidsson har under många år jobbat extra på Ica och det är utifrån de erfarenheterna hon skildrar tillvaron på en dylik arbetsplats.
Nyligen har Anders Teglund utkommit med en bok (Cykelbudet) om sina erfarenheter som Foodorabud. Någon kritiserade den eftersom författaren ”bara” arbetat där tillfälligt, vid arbetslöshet skapad av en pandemi. Kritikern hade hellre velat ha en inifrånskildring av dem som är heltidare, vilket väl förmodligen ingen är eftersom de flesta verkar vara (indiska) studenter. Så den kritiken kan tyckas lite märklig. Men visst kan där finnas skillnader mellan dem som extraknäcker och den som är fast sedan länge och kanske inte ser någon annan framtid. Jag har själv erfarenhet från många år på ett fabriksgolv, och av sommarjobbare eller korttidsanställda som inte såg några direkta problem med arbetet ”Det har väl ingen betydelse vad man jobbar med”, som många sa. Så går naturligtvis lätt att säga om man enbart skall vara där några veckor eller månader.
Arvidsson gör många fina betraktelser i stort såväl som i de mindre detaljerna. Irriteras och blir sårad av arroganta kunder, känner sig otillräcklig när den gamle mannen som nyss förlorat sin fru kommer in och ser ledsen ut. Vad säger man till en sörjande person under de få ögonblick man möts där i kassan? Och hur reagerar man, får eller bör reagera, när någon beter sig nedlåtande men själva tror de är så käcka och roliga?
I flera dikter behandlar diktjaget känslorna efter att butiken blivit utsatt för ett rån; tänk om någon blivit skadad eller rent av dödad, tänk om de kommer tillbaka, om det händer igen
”Andra får ta hand om tårarna.
Först på söndag kväll kommer de till mig
det är olika hur man blirjag fokuserade mest på knivarna
att vi inte dog”
I media står det vanligen att ”ingen kom till skada”, men då menar de oftast fysiskt. Sällan pratar man om hur människor påverkas mentalt, många kan få psykiska men lång tid efteråt. Det pratas det som sagt betydligt mindre om. Däremot kan det emellanåt tas upp hur människors kroppar tar stryk vid monotona/statiska arbetsmoment, ”bara” att vända streckkoden åt rätt håll sparar dessa kroppar. Ett litet paket väger kanske inte så mycket, men hundratals eller tusentals små lyft blir efter en arbetsdag/vecka/månad/år åtskilliga kilon, och dessa kilon sätter sig lätt i axlar och nackar.
Det är intensiva dikter, men det stillnar av när de behandlar en kollegas ständiga smärta och död. Sorgen över Fanny finns med länge. Ett tag trodde jag nästan att hon inte längre orkade med värken och tröttheten läkarna inte tog på allvar och avslutade livet för egen hand, men det var cancern.
Stundvis undrar jag över vem det är som egentligen står/sitter på (teater)scenen; den i kassan, eller de på andra sidan och i köerna fram till denna kassa. Den dubbla blicken, kameran som plötsligt vrids runt.
Hela samhället passerar diktjagets vakna blick, eller kanske ändå inte riktigt. De som ståtar överst på samhällspyramiden handlar kanske inte alltid själva, och några av dem längst ner sitter utanför butiken med sin pappmugg.
