[211125] Efter ett drygt decennium gör Jane Campion comeback med The Power of the Dog, men det är snarare Cumberbatch som briljerar.
Året är 1925, Montana. Bröderna Phil och George bor tillsammans på sin gård. Phil styr gården och beter sig överlägset var han än kommer, medan den finklädde, tystlåtne George får acceptera sin brors översittarfasoner och konstanta glåpord; Phil använder epitetet “fetknopp” så ofta att man undrar om han ens kommer ihåg sin brors namn. En dag kommer George hem och berättar att han gift sig med Rose, ägaren av restaurangen Phil och George besökt med sina arbetare, och att hon kommer flytta in tillsammans med sin – enligt Phil – läspande fjolla till son, Peter.
The Power of the Dog utger sig för att vara en western, och även om vackra landskapsbilder och kofösare förekommer i nästan varje scen så uteblir konfrontationer av det fysiska slaget. Här sker inga dueller med skjutjärn i soluppgången, våldet är av mer psykologisk art. När Rose flyttar in använder Phil olika typer av härskartekniker för att sakta driva henne till vansinnets brant: när hon desperat försöker öva upp sig vid pianot inför kvällens finbesök, oförmögen att spela rent en enda gång, hånar Phil henne genom att spela samma melodi på sin banjo. Senare visslar han melodin vid ett par tillfällen, som för att inte låta henne glömma sitt misslyckande. Peter får inte bara verbala påminnelser om att han är en mes, han får även stå ut med Phils och hans kamraters hånskratt.
Filmen kräver en vaken och uppmärksam tittare, då den är nästan förrädiskt subtil; vissa detaljer kan tyckas ovidkommande, men spelar en mycket viktig roll i dramat. Vissa är så subtila att man undrar om det alls finns någon dold mening i dem, eller om de kommer användas som ammunition av övertolkande recensenter. Andra antyds relativt tydligt, men utvecklas så lite att det är svårt att säga om filmen lämnar mycket åt åskådarens fantasi, eller om de är outforskade sidospår, trådar som förblir lösa vid filmens slut. Samtidigt behöver man inte sörja om man inte riktigt förstår allt första gången man ser filmen, för Benedict Cumberbatchs strålande insats är i sig tillräckligt bra för att kompensera för detta.
Kanske hade man kunnat vänta sig lite mer av Jane Campion när hon återvänder till vita duken efter över ett decennium, men The Power of the Dog en utan tvekan godkänd comeback-film.
