[211122] Det kärva livet i universitetsvärlden blir ett allt vanligare motiv i svensk prosa. Med vår Vård skola och omsorg ansluter sig nu Linn Spross till en lång rad andra framstående författarnamn som valt att skildra nedstigandet och uthärdandet i denna upphöjda miljö.
Föregångarna inom genren stavas bland annat Elise Karlssons Klass, Isabelle Ståhls Just när jag här, Therese Bohmans Aftonland, Niklas Elméns Trojkan, Anna Roos Spel, Martin Engbergs En enastående karriär, Helena Granströms Standardmodellen, detta för att bara nämna några.
Gemensamt är att akademin beskrivs som en plats där maktspel och missunnsamhet frodas, där Vetenskapens höga prestige och svansföring medför att kallhamrade och karriärsfixerade maktmänniskor ges utrymme att trampa på sin omgivning bakom en förljugen fasad av att allt handlar en sund konkurrens till gagn för Vetenskapen.
Hos Spross heter huvudpersonen Julia, en ung kvinna som disputerar inom den kulturhistoriska institutionen i Uppsala, men vars vistelse i akademin kantas av flagrant mobbning och fula maktspel. Klump i magen och klump i halsen, på en och samma gång. Däremellan en massa dolkstötar i ryggen. Till slut får Julia nog och kastar ut sin dator genom ett fönster, för att sedan byta bana.
Den nya banan blir vården, först hemtjänsten och sedan sjuksköterskeprogrammet. I vården möter hon en verksamhet direkt kopplad till människors behov, utan omvägar via trendkänsliga abstraktioner, karriärsstrategier och maktspel. Naturligtvis kan vårdtagarna vara excentriska och besvärliga, precis som människor i gemen, men här saknas fulspelet i akademin och här finns konkreta mänskliga värden att vårda. Här finns också rikligt med medmänsklighet och meningsfullhet, fast i en verksamhet trängd av effektivitetskrav.
I en nyckelscen gestaltas det högre seminariet, där forskare ska lägga fram sina arbeten och få konstruktiv kritik – är det tänkt. Här låtsas man att det är högt i tak, även om hierarkierna är satta och alla försöker positionera sig rätt i den trånga och syrefattiga akademiska gruvgången. Viktigast är att hålla sig väl med en eller flera gråvargar – professorer – som står högst i hackordningen och kan beskydda dem som befinner sig längre ner. Avgörande blir att nätverka mycket och rätt för att inte hamna fel i maktspelet. Allt detta beskrivs som: ”I verkligheten var Högre seminariet en plats där drömmar dör, ambitioner krossas och egon växer explosionsartat.” (s.40).
Huvudpersonen Julia uppvisar egenskaper som egentligen vore klippta och skurna för akademin: hon är självständig, driven och lyckas slutföra sitt avhandlingsarbete inom föreskriven och finansierad tid. Allt detta vänds emot henne, fast på ett försåtligt sätt. Självständigheten blir ett hot mot den rådande maktordningen; detta trots talet om självständighet som akademins adelsmärke. Hennes driv och snabba resultat vänds till att hon har slarvat sig förbi den livsviktiga och långsamt tillägnade bildningen. Alltid finns det något som dysfunktionella flocken kan invända mot det ensamvandrande djuret på savannen.
Universitetets meritokratiska öppenhet och det självständiga och samhällstillvända kunskapssökandet plockas sönder, bit för bit, i denna skildring:
”Nu när jag inte längre finns kvar i Akademin märker jag också att det regelverk som fanns där har mycket lite bäring i resten av samhället. De ritualer och sociala kontrakt som fanns inom Akademin saknar ofta motsvarighet i resten av samhället.” (s.61)
Vid ett fåtal tillfällen driver romanen in i longörer, speciellt då akademiska tänkare presenteras. Här bildas en rundgång med kritik mot akademins inkrökthet med hjälp av andra akademiska röster, en sorts ekande metanivå. Bäst blir det när skeenden och handlingar gestaltas direkt, fast finmejslat. Inte minst bär och bygger den växlande gestaltningen av mänsklig småsinthet respektive storsinthet, ömhet och hårdhet.
Oavsett om man delar bilden av Akademin eller inte, ges här en hemsk skildring av makt och vanmakt. Här gestaltas inlevelsefullt unkna akademiska kotterier inpyrda av förljugenhet och flathet inför att man så sällan lever som man lär. Kritiken mot universitetsvärldens skevheter har ökat under senare tid. Mycket av udden riktas mot meningslös forskning, bristande samverkan med samhället och ett absurt meriteringssystem som värderar tomma kvantitativa pinnar på bekostnad av meningsfulla och samhällsbärande insatser. Ovanpå på allt finns flagranta härskarstrategier och fulbeteenden som passerar under vetenskapsvurmandets radar.
Linn Spross akademikritiska roman kan naturligtvis viftas bort med att den är fiktiv, ett förfaringssätt som ofta brukar ackompanjeras med signalordet ”anekdotisk evidens.” Å andra är väl allt som sägs i ett seminarierum – av en upphöjd professor eller inte – en form av anekdotisk evidens, eftersom vårt tänkande och våra yttranden alltid passerar en enskild hjärna. Frågan är dock vad vi bör göra med en stor mängd skarpt gestaltad anekdotisk evidens. Tiga ihjäl kritiken och fortsätta som förr, eller faktiskt lyssna? Eller bara knyta nävarna i byxfickorna tills byxorna spricker och det blir dags att köpa nya.
