[211123] Det är tydligt att romaren Seneca väcker ett förnyat intresse i vår tid. Bortom träffsäkra filosofiska reflektioner, är det sannolikt Senecas motsägelser och kontraster som lockar. Han var ju en framgångsrik filosof, författare, politiker och finansman i en och samma person, en rik man som förespråkade en allmännyttig och återhållsam stoisk livsföring, men som samtidigt lierade sig med makten, förbindelser som ledde till hans tragiska och episka död, förevigad av konstnärer som Rubens och David.
Bara under året har två böcker getts ut i vårt land om Seneca: först den tidigare prisbelönte författaren Steve Claesons roman Antydningarnas tid, sedan journalisten, författaren och statsvetaren Peter Adler med boken I Senecas sällskap. Om vi begränsar oss till Adlers bok, bjuds vi som läsare på personligt färgad idéhistorisk betraktelse över Seneca, en framställning som vinklas mot vår egen tid och våra egna liv, här och nu.
För Seneca är en författare som stimulerar till självreflektion, precis som de mer sentida romerska stoikerna som kejsaren Marcus Aurelius (121-180) och den frigivne slaven Epiketos (55-135). Till skillnad från dem var dock Senecas produktion långt större och skriven på latin.
Inledningsvis tar berättelsen om Seneca spjärn i det självbiografiska. Det är tidigt 1970-tal och Adler befinner sig som ung student i San Diego. Bakom sig i Sverige har han ett jobb i reklambranschen och ett kraschat förhållande hemmavid där han fått en nyfödd son. Studierna går knackig, det blir mycket festande och kassan sinar. Författaren glider in i en depression, fylld av sårig självömkan. Till slut får han rådet av en omtänksam kursare att uppsöka en terapeut, en doktor Calvano, som helt resolut sätter Seneca i händerna på den unge studenten. Från doktor Calvano får den unge Adler det rättframma rådet att sluta tycka synd om sig själv och följa sin kurskamrats exempel, han som hade stöttat sin kurskompis och dessutom lånat ut sin bil. Någon betalning vill doktor Calvano inte ha.
Precis som så många andra menar doktor Galvano att Seneca är lika mycket psykolog som filosof. Ett vältuggat påstående är också att den stoiska filosofin kan ses som en föregångare till dagens förhärskande KBT-terapier. I båda fall handlar det om att ge akt på sig själv, sina tankemönster och sina beteende. Det är genom ökad självkännedom och med förnuftets hjälp vi kan förändra oss själva.
Trots att Adler deklarerar att Seneca och den stoiska filosofin har varit ett nyttigt sällskap genom livet, väjer han inte för läromästarens fel och brister. Seneca var av allt att döma en äregirig person, vars liv och lära drog åt olika håll. Detta har påpekats förr, i Sverige av storheter som Sven Delblanc och Ingemar Hedenius. Hedenius skräder varken med orden eller titeln i essän Den gamle och lögnen. Seneca beskrivs som en hycklande överklassnobb, vars pompösa och vältaliga stoicism står i bjärt och provocerande kontrast mot den egna förljugna livsföringen. Även i Delblancs drama Senecas död är det tvivel och tillkortakommanden som präglar bilden. Ändå fastnar de för Seneca, vilket torde handla om att tankegodset står starkt.
Adler sällskapar dock med Seneca på ett annat sätt. I texten tecknas bilden av en motsägelsefull natur, en otroligt begåvad och produktiv människa men med moraliska fläckar. Om Seneca var en absolut medlöpare och opportunist eller en person som försökte förändra kejsarmakten inifrån ska vara osagt. Adler konstaterar att ”Seneca var politiskt verksam under tre kejsare som alla led av svår paranoia och hade mycket blod på sina händer” (s.182).
I förgrunden hamnar dock inte Senecas liv, utan hans verk. Senecas uppmanar oss att leva ett allmännyttigt liv samklang med naturen; att acceptera livet som det är, utan vare sig skönmålning eller svartmålning. Centralt blir att skilja på det vi kan påverka och det som står bortom vår kontroll. Därmed skapas förutsättningar för sinnesro, men också en reformistisk förbättring av livsbetingelserna för oss alla. Vi måste helt enkelt bottna i oss själva och försöka verka för det goda på den nivå som ligger närmast, inte fastna i storvulna utopier, känslostormar eller narcissistiska projekt. I synnerhet gäller detta i oroliga tider som idag, då globala hot skapar panik, ilska och bitterhet, liksom faktaresistenser, offermentaliteter och syndabocksbeteenden. Stoicismen blir således en tillnyktringens filosofi, en väg att vandra bortom dagens orealistiska drömmar om att leva i ett självförhärligande och självcentrerat överflöd utan varken kostnader eller konsekvenser.
Framställningen är lärd, nyfiken och medryckande. Precis som titeln anger, är det uppenbart att Adler befinner sig i Senecas sällskap och gärna blir kvar där. Ändå hålls en god balans mellan det bejakande och kritiska. Antikens stoiker levde i ett krigiskt slavsamhälle, utan vare sig jämlikhet eller jämställdhet. Så att vara stoiker idag betyder i hög grad något annat än tidigare. Här gäller det att använda förnuftet, den mänskliga egenskap som stoiker höll högst.
