[211120] Världens värsta människa är plågsamt tät i skildringen av en obeslutsam och omogen ung kvinnas lek med livet och två olika män. Det är som om hon helt saknar förmåga att fördjupa sin relation till omgivningen: vad hon skall arbeta med (hon är utbildad läkare), vem hon skall leva med och hur, den eviga frågan om hon skall ha barn eller inte. När hon till sist drabbas av en oplanerad graviditet blöder hon bort den i duschen som vore det en naturlig sak, medan hennes f d älskare i nästa scen ses fångad i en nyfödd familjeidyll tillsammans med en alldeles ’vanlig’ kvinna.
Julie, spelad av Renate Reinsve (belönad för sin roll i Cannes i år), kan inte förbinda sina drömmar om framtiden med de faktiska känslor hon hyser eller inte hyser för den femton år äldre man hon har ett samboförhållande med. Det är emellertid inte åldersskillnaden som avgör utan den unga kvinnans olycksaliga behov av ständigt nya ’kickar’ i tillvaron, momentana bevis på, att något är på gång, något som kan innebära en avgörande förändring – men till vad? Det verkar aldrig ta slut.
Det anar hon kanske något om när hon i slutscenen ser älskaren ta sig an fru och barn på gatan, det är i vart fall så det känns för åskådaren.
I mannens roll använder sig Joachim Trier på nytt av Anders Danielsen Lie, som vi minns från hans genomträngande skildring av en heroinists återfall och död i den dova helvetesskildring han åstadkom i Oslo, 31 augusti från 2011, ett mästerverk man aldrig glömmer, även den präglad av en ung människas oförmåga till att skapa meningsfulla förbindelser i ett närvarande liv. Lie har en skrämmande förmåga att skapa stelfrusna personligheter, vilket han också visade i sitt porträtt av Anders Behring Breivik i amerikanska 22 July, som skildrade tragedin omkring Utøya.
De personer han mejslar fram har varken början eller slut och de har stagnerat i livet precis som de människor i gatubilden Trier finurligt ”fryser” i orörliga positioner medan Julie störtar genom staden i jakt efter ännu ett inspirationsmoment. I relation till Julie ger Lies Aksel trots allt uttryck för kraft och insikt i relationen, förståelse för dess betydelse för dem båda två, vilket till sist visar sig vara till ingen nytta.
Joachim Trier har ett viktigt öga på konsekvenserna av alla de intryck den moderna människan har att ta ställning till och låter sig påverkas av, inte minst den unga moderna människan. Det är som om ingen lycka längre är möjlig, bara flykten efter den misslyckade jakten efter den, den överdrivna handlingen och sveket mot den inre sanningen. Inte minst i Anders Danielsen Lie har han funnit en skicklig uttolkare av detta tillstånd av förlamning och i Världens värsta människa har han funnit världens bästa motspelerska i Renate Reinsve.
