[211114] Emma Mehonic far fram över Folkteaterns nyskapade scenrum som en förgörande stormvind i rollen som Franz von Moor i en 22-årig Friedrich Schillers Sturm och Drang-drama Rövarna. Alla på scenen gör sitt yttersta för att få meningen med det ungdomliga upproret att engagera. Men det biter inte.
Det handlar ju både om ett familjedrama och ett uppror mot samhället, makten och konventionerna. Där har Folkteatern rejält lyckats bryta traditionen, när det gäller hur ett teaterrum ska vara utformat. Den stora scenen har gjorts om helt. I fonden en gigantisk bardisk, runt vilken det mesta avhandlas. Den blir även tillhåll för publiken under pausen. Kanske i syfte att leva upp till det shakespearska uttrycket om hela världen som en scen. Schiller lär ju dessutom ha varit starkt influerad av just Shakespeare.
Scenen i övrigt påminner snarast om en cirkusarena med sand på golvet och från taket nedhängande rep, som det stundom klättras i. Publiken är placerad i dubbla rader på tre sidor runt scenen, när den inte invaderas av pausminglare med fyllda glas från baren i handen. Och cirkus kan man nog kalla det som utspelar sig, även om liknelsen haltar. För den disciplin som präglar cirkus blir här till ett kaos av ambitioner när det gäller att vara våldsamt fysiskt aktiv och samtidigt förmedla tankar om filosofi, moral och samvete, såväl på ett privat som ett samhälleligt plan, med ett hyllande av friheten mer än livet som ideologisk motor.
Stora frågor låter sig alltså avhandlas, inte minst mot en korrumperad maktelit, men det sker med andan i halsar och kroppar i full spinn med eller utan vapen i händer. Den upproriska stämningen resulterar i att ungdomsgänget runt bardisken beslutar bilda ett rövargäng i Robin Hoods anda för att på sina villkor bekämpa den ekonomiska ojämlikheten.
Det som utlöser det hela är dock en syskonfejd mellan Karl och Franz och striden om ett arv. Här spelas broder Karl med karismatisk energi av Andrea Paddington Edwards medan broder Franz gjorts om till syster med Emma Mehonic som uttolkare. Och hon sparar inte på krutet när det gäller att manipulera och intrigera, förfalska brev, skuldbelägga och spy galla över sin mors ensidiga kärlek till sonen Karl. Hon har en uppsjö av både verbala och fysiska uttryck att ta till i sin hatiska framfart. Hon är lysande. Dramat är heller inte nytt för henne. Hon medverkade i två av de andra rollerna när Unga Dramaten i Stockholm satte upp Rövarna 2012.
Ursprungligen är föräldern en allvarligt sjuk fader, som alltså här blivit till en minst lika sjuk, rullstolsburen moder, som i Sanna Hultmans sansade gestaltning utgör en vilostund i det annars lite väl intensiva tempot.
I stället för far-son-konflikt blir det alltså här en mor-dotter-dito, som faller rätt bra på plats för vår tid. Det gör också komplikationen att båda syskonen älskar samma kvinna, Amalia, expressivt gestaltad av en sångbegåvad Rebecca Riggo. Enda manliga skådespelare på scenen är Pelle Grytt, som gör några farsartade scener som bland annat lomhörd betjänt. Komiken ligger ofta på lur mitt i det dödliga allvaret. Som vanligt bidrar Lena B Nilsson med en finstilt humor i rollen som den som tycks ha mest hjärna i gänget.
Att det kostar på att korta ner den ursprungliga texten gör att det hysteriskt uppskruvade tempot riskerar att dialogerna missar målet och eftertanken. Någon motsvarighet till hur en chockad publik reagerade efter urpremiären av pjäsen 1782 var det definitivt inte tal om här och nu. Budskapet ville inte tränga genom huden.
