[211111] Arktiska nätter är den sista delen i författaren Giles Blunts så kallade Cardinal-serie. Totalt är det sex titlar om den kanadensiska kriminalkommissarien John Cardinal och hans kolleger i en fiktiv liten stad inte långt från Toronto och Ottawa. Böckerna är skrivna med tydlig närvaro i miljön och med väl utmejslade karaktärer. Berättelserna är starka och välskrivna. Mycket snö och mycket skog om man säger så.
Hoi förlag har gett ut alla sex böckerna i snabb följd 2020 och 2021; Fruset offer, En stilla storm, Identitet okänd, När du läser detta, fader död och Arktiska nätter. För den som kan sin Giles Blunt kan det se konstigt ut. Dels för att Hoi förlag vanligtvis inte ger ut böcker i översättning. Och dels för att de redan har getts ut på svenska en gång tidigare av Albert Bonniers förlag.
Giles Blunt skrev böckerna mellan 2003 och 2012. Albert Bonniers förlag gav ut dem mellan 2003 och 2012. Av de sex titlarna gav man också ut två i ljudformat (på cd).
Det är här hela förklaringen till utgivningen finns. Ljudboksrättigheterna var fria och aldrig utnyttjade. Det är ljudboken som är det centrala. Och det märks. Sällan har en fysisk bok varit så irriterande som det exemplar jag läst av Arktiska nätter. Hade jag varit snabbläsare och så lagd så kunde jag nästan ha läst båda sidorna av samma blad samtidigt. Genomsläppligheten i pappret är så stor att det stör läsningen. Den här typen av utgivning borde vara historia. I tider där ljudboken är så stor så borde de pappersböcker som ges ut bättre ta vara på papprets och bokens styrkor. Varför inte göra mer tilltalande pappersböcker även på massmarknadstitlar? Det här är inte en bok att ge bort eller ställa i bokhyllan.
Så. Strunta i Giles Blunt? Absolut inte! Men välj hellre att lyssna på den eller läs den som e-bok.
*
Regissören är M. W. Cravens tredje bok på svenska. De andra är Brännaren (2020) och Svart sommar (tidigare i år).
De är alla del i samma serie, som slentrianmässigt kallas Washington Poe-serien efter huvudpersonen med samma namn.
Cravens berättelser är skrivna i lager på lager. När du tror att ramen för berättelsen ligger fast och allt som återstår är en jakt på att finna mördaren så kränger och vrider sig Cravens historier mot, oftast, oväntade nya berättelser, nya förklaringar. Det är som att orientera i dimma, plötsligt bryter solen igenom och du upplever helt nya och oväntade miljöer. Det är skickligt och överraskande.
Persongalleriet i Regissören innehåller en del minnesvärda skurkar och en del av de vanliga lite ”udda” personerna och personligheterna bland brottsbekämparna. Ibland så känns de sistnämnda lite kantiga och lite otydliga i konturerna. Jag upplever att det ibland finns luckor i beskrivningen av dem och deras drivkrafter och motiv. De är inte ”streckgubbar” men inte heller väl utmejslade karaktärer.
En del av detta kan bero på översättningen. Alltför ofta hittar man direktöversättningar som ger ett styltigt språk och omvänd ordföljd. Med allt för ofta menar jag att jag reagerar i snitt någon gång varje sida och att jag alltför ofta stannar upp och undrar om det som står beror på författaren eller översättningen. Det stör läsningen i en annars spännande berättelse med en stark framåtrörelse.
Rekommenderas.
