[211109] Kan man föreställa sig Saddam Hussein som romanförfattare? Kan man föreställa sig Saddam Hussein höja samtalet/dialogen till det omistliga i livet? Kan man se honom på rymmen, gömd i ett rävgryt skiten och skäggig, eller som någon som dödar sina vänner och egna barn för att hämnas eller statuera exempel?
Kan man föreställa sig Saddam Hussein som romanfigur? Ja, det kan man nog, men någon riktigt komplex karaktär blir han aldrig i min läsning av Ali Derwishs debut Saddam Husseins nya roman. Poesi står det på bokens guldglänsande framsida, men mycket av ”det poetiska” upptäcker jag inte. Jag tycker inte att det automatiskt blir poesi, eller dikter, för att den raka enkla prosan ställs upp i enradingar eller korta strofer. Jag läser bokens cirka hundra sidor utan att vare sig känslomässigt eller intellektuell reagera så mycket eller starkt som jag tycker att texterna inbjuder till, texter som utgår från Ali som möter Saddam Hussein som håller på att skriva på sin nya roman. De samtalar och han vill gärna ha ”feedback och kritik”, men Ali eller Samir som han verkar heta ibland har ännu inte hunnit läsa manuset.
Kan man föreställa sig en absolut despot som samtalspartner med ömsesidig respekt? Nej, det blir nog svårt, ens i en romanfantasi eller förmodade dikter.
Ali Derwish är född 1983 och har gått på Biskops-Arnö, och även en filmlinje på en folkhögskola. Derwish har också skrivit texten till en teaterpjäs, Vi går aldrig sönder, tillsammans med Helmon Solomon, som spelades på Folkteatern i Göteborg 2019. Vet inte om jag fått det helt klart för mig om författaren är född i Irak eller i Sverige, eller om de bilder och känslor han levt med hela livet främst kommer från föräldrarnas upplevelser av att leva och fly som kurder, av allt de förlorat.
”Saddam Hussein går bredvid mig och berättar om sin nya roman.” Så inleds boken, men hur och var de träffats framgår inte av texterna. Vi förstår att den gamle diktatorn är en fantasibild
”Han inträder i mitt liv som verklighet, han inträder i mitt liv som fantasm.
Jag befinner mig enbart i skrivandet och enbart i läsandet och ändå är rädslan verklig.”
Mycket av det Hussein säger kommer ur autentiska citat, enligt författaren. I en tänkt scen med bland andra Chiles diktator Pinochet säger han ”Augusto, personligen skulle jag inte kunna leva utan dialogens anda.” Låter som ett ytterst märkligt uttalande från den mannen. Derwish ställer orden diktare och diktator bredvid varandra, en diktator som dikterar ordningen, en diktare som leker gud med sin penna. Kan man föreställa sig en despot med fantasi? Ändå har Saddam Hussein faktiskt skrivit fyra romaner och även poesi, låt vara att kritikerna hade svårt ta verken riktigt på allvar men han har trots allt fantiserat ihop romantiserade hjältesagor, med kungar och vackra kvinnor, kärlek och död och har Ernest Hemingway som idol. Så här skriver en kritiker om några av romanerna
”Blommigt språk, svulstig stil, kiosklitteratur, kärlekshistorier à la Harlequin och övertydliga politiska budskap. Hans stil är lite krånglig och det liknar hans liv och sätt att styra.”
Amerikanska politiker har lusläst romanerna för att försöka få ett grepp om Saddam Husseins karaktär. Jag tycker dessvärre inte att jag har lärt känna honom särskilt mycket djupare efter att ha läst den här boken, om det ens är meningen.
Jag upplever det alltför mycket som mera av sakprosatext, känner knappt något av ”det poetiska”, även om jag i grunden brukar gilla att dikter utgår från ”verkligheten”. ”Jag tänker på fakta och hur fakta avbildas i dikt.” säger Ali på ett ställe. Hur behandlar Derwish själv fakta i sin dikt?
”Den här dikten uppkom i faktans värld.
Det var i faktans värld jag för första gången läste faktiska ord av en man som ditintills i mitt liv hade varit en fantasm och fakta. En konkret abstraktion. Det var i bokens värld.”
I boken nämns också att både Saddam Hussein och George W Bush hatar fakta.
En faktabyggd diktsamling utan vidare poetisk känsla. Men visst finns där trots allt poesi emellanåt, när texten blir mer flerdimensionell och öppen.
Berättaren, Ali, skapar sig en vän, Samir, han kan rikta ord och tankar till. Men varför kan jag inte riktigt förstå, inte heller alltid vem som är vem. Ibland känns han som ett alter ego, ibland som egen person ”Samir måste leva dold.” och gör det också för Saddam som frågar efter honom
”Samir ryms enbart i lögnen.
Samirs berättelse återberättas enbart i sömnen, i febern, i yran, av barns tungor, aldrig av vuxna i fullt bruk av sitt förstånd.
Samir är en hemlighet som återberättar hemligheter.
Samir är en låda som öppnar lådor.
(En portal i en dikt om krig och massgravar.)”
