[211108] I en kort kommentar till sitt mästerverk från 1963 avslöjar regissören att han från att ha skurit ned manuskriptet från trettioåtta till tjugoåtta repliker fortfarande ångrar att en scen (han avslöjar inte vilken, men det kan också vara likgiltigt) trots det tyngs av för mycket tal.
En sådan fingervisning har inte nått fram till uppsättningen av Tystnaden på Göteborgs Stadsteater, som ogenerat låter handlingen föras framåt genom samtal mellan de två systrar som är dramats protagonister. Den frodigt sexlystna Anna, som inte ens hennes son slipper undan, och den krampaktigt autoerotiska Ester, på filmen Gunnel Lindblom och Ingrid Thulin, här gestaltade av Sandra Redlaff och Mia Höglund Melin. Den ständige iakttagaren av deras drama är lille Johan, vars blick den på scenen fullt synlige filmaren realiserar på ’teaterduken’, så att vi oavbrutet själva befinner oss i det fängelse som är hans tillsammans med sin gränslösa mor och pretentiösa moster. Det är så vi vinner förståelse för handlingen. Och precis som i filmen låter denne kameraman oss vandra runt i omgivningarna för att återskapa de utflykter som företas i förlagan i form av krogbesök och gatuskildringar på en ort som inte låter sig placeras på kartan annat än genom associationer: till kriget i något (förslagsvis) östeuropeiskt land när en pansarvagn rullar fram genom gatorna, genom det obegripliga språket, även för översättaren, som är Ester.
Tystnaden presenterade en av den moderna filmkonstens första stora sexskandaler, så skandalösa, att de angavs på minuten för hugade besökare, som på så sätt kunde pricka in sin närvaro via godbitarna och slippa resten! Mest uppseende väckte Ingrid Thulins masturbation, närgånget registrerad, något diskretare i teaterversionen nu.
Varför har man velat återskapa verket i teaterns form? Om det är formexperimentet man längtat efter måste man sägas att det lyckats i flera avseende, genom det filter som lagts över handlingen och gör att hela föreställningen ses genom en filmduk, vilket skapar ett avstånd gånger två till det som utspelar sig. Tystnads-temat ligger ju formulerat på ett flertal plan i den här historien: tystnaden mellan systrarna, som är uppenbar, men också mellan gäster och anställda på ett hotell, mellan vuxna och barn, inte minst barnet och modern och därtill tystnaden som uppstår i ett land där man varken behärskar språket eller förstår det yttre skeendet – vad hade de egentligen där att göra, den ena dödssjuk och allting?
Trots det är det svårt att fånga vad som varit teaterteamets främsta motiv för att skapa föreställningen. Syster-relationen är minst sagt otydlig, för att inte säga ospelbar under dessa omständigheter. Den svävar mellan en kontant syskonkonflikt som vilar på svartsjuka och ett försök att närma sig trans- och queerteman av i dag som på Bergmans tid var en mer saklig och ofta förekommande sex-frustration av lite annat slag och någon riktning i just detta sökande finner man inte.
Tekniken tar över och till sist lutar man sig tillbaka och börjar analysera metoderna för att föra scenarier tätare och närmre det egna medvetandet, vilket är ansträngande och avtändande på ett definitivt sätt. Om filmen kokade av instängd längtan och lust väcks den aldrig i en föreställning som både i direkt och överförd bemärkelse utspelar sig på en alldeles överväldigande distans.
Jag minns en uppsättning Lars Norén gjorde för många år sedan på Det Kongelige Teater i Köpenhamn av Kaj Munks Ordet. Den inleddes också av en kavalkad av credits på en duk framför scenen, som på film. Men sedan drogs skuggridån upp och spelet kunde börja – och till vilken föreställning! När dramat på Stadsteatern är över känns det i stället som om det aldrig börjat, som om det manifesterat en avancerad hinderbana samtliga medverkande haft att ta sig över och igenom, ett grovjobb som i sig fångade uppmärksamheten i ett spektakulärt bildspråk, men knappast känslan eller förståelsen för vad det var man ville berätta.
