[211029] Det känns stundvis något problematiskt att hänga med om vem det handlar, de olika perspektiven och ett inte alltid helt tydligt tilltal snurrar till det för mig ibland. Men samtidigt känner jag att det inte har någon större eller avgörande betydelse, eller kanske inte någon betydelse alls. För det här är starka saker berättat på ett spänstigt språk och i en intensivt stil och ton. Balsam Karam berättar om människor dels i sin ursprungliga hemmiljö, dels som flyktingar komna till ett nytt land. Det handlar om två familjer i flera generationer. De bor i ett (inbördes-?)krigsdrabbat land och medföljande diktatur eller militärstyre.
En kvinna med fyra barn och hennes mor bor mer eller mindre på gatan efter att deras hus och/eller område bombats eller rivits. Mormodern är ”hemma” med tre av barnen, medan modern är ute på en evighetsfärd i staden, letande efter sin försvunna äldsta dotter. Om man känslomässigt går fullt in i historien är det emellanåt så starkt att man blir tvungen att pausa, man orkar inte läsa för långa sjok i taget. Mamman kommer till en slutlig punkt i sina förhoppningar och i sitt letande och hoppar från cornichen ner i havet, och lämnar de tre yngsta kvar i längtan och saknad.
En kvinna på arbetsrelaterat besök i samma stad råkar se kvinnan hoppa, väl hemma (i Sverige?) igen får hon missfall men vill inte skiljas från det hon bär på. Hon vill inte bli ytterligare en i släkten som förlorar sitt barn.
Balsam Karam debuterade 2018 med den hyllade Händelsehorisonten (som jag inte har läst, ännu är väl bäst att tillägga), nu följer hon upp den med en ny roman, Singulariteten. En roman i tre delar, med olika berättarperspektiv och delvis annorlunda språk, stil och ton.
De två första delarna är skriven på en vacker prosa besläktad med Marguerite Duras. I ofta långa vindlande meningar där händelser och scener, tankar och repliker återkommer igen och igen. När den ”stilen” fungerar kan det bli ruskigt ”effektivt”, orden liksom mals in i en, fäster långt in i kroppen, medan när det inte funkar i mina ögon bara blir tjatigt och monotont. Här fungerar det alltså på ett läckert vis.
Trots några mindre positiva detaljer, exempelvis den tredje delens raka och tydliga scener och i att det kanske bryter av för mycket mot de första delarna, tycker jag man läser Balsam Karam med stor behållning. Det ska bli väldigt spännande att följa hennes kommande alster.
/Stefan Hagberg
Balsam Karams Singulariteten är utgiven av Norstedts förlag 2021
