[211024] Extremt fritt efter Shakespeare är ingen överdrift, kan konstateras efter ett möte med uppsättningen av Stormen på Göteborgs stadsteaters lilla scen. Teaterkollektivet KonstAB lever med råge upp till sin egen målsättning om det ”totalt annorlunda”, som denna maximalistiskt expressiva bearbetning av Stormen sannerligen är, vare sig den tolkas som en illusion och/eller spegel av en verklighet.
Om nu Studion ett par trappor upp bjuder på klassisk minimalism à la Beckett så gäller motsatsen, typ postmodern maximalism, på den ombyggda lilla scenen i källaren. Jag inser snart att det är lika så gott att bortse från eventuellt tidigare upplevelser av detta sagospel som i västsvensk teaterhistoria två gånger valts att inviga nyöppningar på Göteborgs Stadsteater och även tjänade som öppningspjäs när Bohusläns Teater (numera Regionteater Väst) invigde sina nuvarande lokaler i Uddevalla.
Det som här möter trotsar alla jämförelser. Här råder mycket av allt – våldsamt, burleskt, galet, explosivt med extrema kostymer på en scen överlastad med drivor av böcker och omgärdad av färgglad blomsterdekor, dessutom sexorgier på video, som tydligen inte fallit för censuren, vilket viss reklam påstås ha gjort och som bland mycket annat informeras om på videoskärmar.
Jag tänker på, när teatersällskapet 123 Schtunk med Lasse Beischer i täten överrumplade publiken med att forcera den fjärde väggen och spela Shakespeares dramer med lösnäsor och clownsmink i en commedia dellarte-tradition. Ett förnyelseprojekt som visat sig hållbart men som också månat om att pedagogiskt få med sig publiken i berättelsen. Så icke här. Teatersällskapet KonstAB överrumplar med en helt annan dramaturgi, som närmast kan definieras som ohämmad, orgiastisk, barock och samtidigt i kollision med en genomdigitaliserad reklamstyrd värld med ett skärskådande öga på vår samtid.
Fotbollsreferenserna är många, men också till Bibeln, inte minst vad gäller den uppdukade bröllopsmåltiden, och berättelsen blir allt snårigare, ständigt på väg ur spår. Bara figurernas namn, Prospero, Miranda, Caliban, Ariel, Alonso, Sebastian, Ferdinand osv, varav flertalet fått ge namn åt Uranus många månar, känns igen, men vem som är vem är inte alltid självklart. Det bollas hejdlöst mellan de tolkningar som Stormen utsatts för – kolonialismen, kannibalismen, slaveriet och inte minst kapitalismen. Som symbol för just kapitalet får vi snart se en portfölj modell Ä placeras på en snurrande skiva längst fram på scenen föreställningen igenom. Man kan gott stämma in i det påstådda omdöme som Shakespeares samtida dramatiker Ben Jonson fått sig tillskrivet, nämligen att Shakespeare inte var en diktare endast för sin egen tidsålder utan för all tid. Men för att riktigt få ordning på sammanhangen i denna skruvade uppsättning torde det krävas ännu ett besök.
