[211019] Det är år 64, och en gravt orolig tid. Det tisslas och tasslas, skvallras och antyds om både det ena och det andra. Det är en förskräcklig tid på många vis, och snart brinner Rom. Bokens undertitel är inte för inte ”Samtal under en förintelse”.
Seneca, eller Lucius Annaeus som han oftast kallas här, är nu en gammal och alltmer överviktig man. Han rör sig ofantligt långsamt. Men i hans ställning behöver han inte gå själv om han inte vill, slavarna för honom i bärstol eller droska dit han önskar.
Lucius Annaeus tidgare elev, Den Snart Gudomlige som han kallade Nero som ung, har som kejsare blivit alltmer paranoid och maktgalen. Han hade redan gjort sig av med modern, Agrippina, och sin fru och flera andra som han på något vis kände sig hotad av. Lucius Annaeus kände, eller rent av visste, att hans egen tid var på upphällningen, de skulle komma efter honom också. Nu vet vi att han på kejsarens anvisning skar upp sin pulsåder och förblödde där i badet. Mycket av romanens samtal handlar kanske just därför om åldrande och död, men också om vänskap.
I Antydningarnas tid skriver Stewe Claeson en klar och ren prosa och med enkla medel målar han fram de miljöer man ser för sin inre syn. Lucius Annaeus, filosofen Seneca, är som sagt huvudpersonen och även andra historiska personer förekommer. Därtill finns även en del namn, av författaren påhittade om jag förstår det rätt. Den näre vännen Maximus, och den gamla egyptiska slavinnan Clea som funnits med i oändliga tider och förmodligen känner honom bättre än hans egen fru. För en fru finns, men hon känns väldigt perifer och förekommer knappt alls.
Författaren berättar till stor del genom samtalet. Jag har dessvärre endast läst en ytterligare roman av Claeson, men om jag inte missminner mig var också den till stor del samtalsbaserad. Med samtalen följer en intimitet, framförallt när det handlar om dem mellan Lucius Annaeus och Maximus eller med Clea, en intimitet och mänsklig värme. Ibland vet jag inte om det är så viktigt vad de faktiskt säger, det viktiga är att och hur de pratar med varandra. Med vännen Maximus kan han inte alltid vänta sig svar eller någon synlig respons, men har man känt varandra länge och lärt sig varandras sätt att vara fungerar det ändå.
Det är inte särskilt svårt att föreställa sig denna dialogdrivna roman som scendrama.
Stewe Claeson, född 1942, sedan länge etablerad författare och inte minst översättare och introduktör av främst amerikansk poesi och från norska. Dessutom som lärare och pedagog. Han var med och initierade Litterär gestaltning i Göteborg, och har varit lärare och rektor för diverse folkhögskolor, bland annat Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Antydningarnas tid är hans nittonde bok sedan debuten 1969.
Den obehagliga kultur som växt fram i Rom liknar på flera sätt en diktaturs, med ett outtalat angiverisystem där man till slut inte vågar lita på någon. Kan man säga vad som helst med sina slavar i närheten? Hur vet man säkert vem man kan öppna sig inför? När kommer de?
Tiden i romanens då går även ganska lätt att lägga bredvid vårt eget nu, med ”fake news” och demokratins fläckvisa nedmontering
”Under förintelsens tid presenteras lögner, hela tiden, som sanning. Det är särskilt illa när den som talar sanning, men egentligen ljuger, är den vi alla har att underordna oss. Vi vet vart det leder.”
Stewe Claeson sjunger samtalets, vänskapens och långsamhetens lov. De gamla människorna tar tid på sig, och då inte enbart för att de är gamla, trötta och oviga, utan också för att de vet att göra saker och ting grundligt, vara närvarande i sig själva och sina handlingar. Och inte minst tar vara på den tid de har kvar, njuter av samtalen och det de stoppar i sig.
Men trots att jag upplever det som bra litteratur har jag svårt att riktigt tända till. Någonting saknas, eller om det är jag som behöver starkare kryddor. Jag glider omkring i den långsamt behagliga prosan, inte minsta brännmärke lämnas kvar. Beror det på att man inte kommer huvudpersonen särskilt nära? Den jag bryr mig om, känner mest med, är Clea. Det kan knappast vara författarens mening. Men förmodligen vill han i första hand berätta om en tid och dess obehagliga stämning och släktskap med vår egen.
Seneca har, i sällskap med Maximus, kommit tillbaka efter den flera dagar långa utflykten medan Rom har brunnit. Trött sätter han sig i sitt rum. Han ser inte men anar möjligen sin tjänarinna där i mörkret
”Det är så konstigt att tänka på, att om det gått riktigt illa, skulle jag inte ha suttit här när herrn kom tillbaka, och ingen skulle veta att jag brukade sitta här och ingen skulle komma ihåg mig överhuvudtaget och ingen skulle veta vad jag hette, inte ens det här påhittade namnet, jag hette inte Clea, ja, herrn vet ju, men om inte herr fanns heller, vem skulle då veta, vem kommer ihåg vad de där nedrivna husens tjänstefolk hette, jag sitter här och tänker på sådant, men inte hjälper det.”
