[211015] I förlängningen av Netflix-serienYoung Royals halkade jag även in på f d pojkbandet FO&O, som jag inte hade någon djupare kännedom om sedan tidigare och rasslade raskt ned ett par decennier i åldersklasserna! Kollade YouTube-klipp och lyssnade på intervjuer om karriärstrategier och kändislivets för- och nackdelar, lärde långsamt känna ett känsloliv tillhörande mina barnbarns generation. Var på så sätt tematiskt förberedd på att möta Håkan Hellströms ungdomsförföriska material i all sin skira romantik, som jag även upplevt live ett par gånger. Hade föreställt mig att en föreställning på Göteborgsoperan på ett helt annat sätt kunde genomsyrats av den särskilda intimitet hans sånger präglas av än vad som faktiskt blivit fallet.
I stället är föreställningen Kärlek skonar ingen ett slags halv-opera, till stor del talad eller talsjungen tillsammans med orkestern ackompanjerad av fiktivt rockband, vilket säger sig självt, men utan starka nummer som suger tag, utan att hitta fram till de rätta riffen …
Upptakten, där publiken strax är med på noterna och klappar takten klart och tydligt fejdar ut och förtappar sig i sceniskt smalltalk utan fördjupning, alltför likt gamla dagars politiska gruppteater för att intressera. Dessa stories kan inte bära en tre timmar lång föreställning som kommer att kännas tung där den kunde varit lätt som en fjäder. Den har svårt att hitta sitt rätta temperament och är för utspridd på personer, figurer och effekter, där det saknas det centrum som borde varit staden Göteborg med sin helt egna dramaturgi.
Håkan Hellströms sångpoesi är tillräckligt raffinerad för att kunna lyfta en föreställning av egen kraft, utan alla dessa berättelser. Jag fick nyligen en samling av Tore Bergers berättande sångkonst i min hand: Åtskilliga låtar och de inbjuder också, precis som man förstår att Hellströms har gjort, till en berättelse på scen som tar vid där deras egna slutar – bara genom att sjunga dem.
Man hade önskat det var så man gått tillväga i Kärlek skonar ingen. Nu vilar föreställningen i form av en påse typ Gott och blandat, välsmakande på olika sätt, ett potpurri och en stilmix som emellertid slutar i något alldeles för eklektiskt för att kunna fånga det underliggande allvaret i sångernas övertygelse och som formmässigt banaliserar Göteborgsoperan på ett sätt man hade önskat inte var möjligt.
Ingen och ingenting kommer till sin rätt här, vilket är synd. Bortamatcher är ofta svårare att vinna men det var inte publiken man hade emot sig på Göteborgsoperan utan en bitvis sviktande självinsikt i vad den egna styrkan består av.
