[211012] Plutonbefälet vandrar efter patrulleringen rakt ut i öknen, ensam och vilsen, illamående och med kramper i kroppen. Han återvänder till skjulet och tvagar sig noggrant med en blöt handduk innan han lägger sig på sängen. Kvinnan åker vilset runt bland de gula sandkullarna och ”bortskrubbade” palestinska byarna, hittar ett boende och lägger sig på sängen.
Två personer, två scener, med cirka sjuttio år emellan. Och den till synes oändliga ”konflikten” mellan judar och palestinier som fond. Det är grunden för palestinska författaren Adania Shiblis roman En oansenlig detalj, som Tranan givit ut i Jonathan Moréns översättning, en översättning jag stundvis undrar lite över. Men det är i ärlighetens namn inte alltid lätt att veta vem som står bakom saker man upplever som lätt problematiska, författaren eller översättaren. I det här fallet förekommer en ganska stor mängd upprepade ord, hundar som ylar, kameler som råmar, nästan aldrig några andra uttryck eller synonymer för djurens läten. Men jag erfar även en lätt osäkerhet i romanens första del, som är det meningen att man ska känna skillnad mellan de två delarnas olika berättarröster. I första delen en i tredje person, i den andra en jag-form. Överhuvudtaget förekommer upprepade scener mer än jag har förståelse för. Jag vet inte hur många gånger militärbefälet gör exakt samma sak. Det är naturligtvis inget märkligt i sig och kanske vill författaren skildra monotonin i lägerlivet, men varför beskriva det i närdetalj varje gång? På liknande sätt gör kvinnan i den andra delen samma handlingar och rörelser om och om igen, beskrivna som om det vore något absolut avgörande för berättelsen.
Adania Shibli är född 1974. Två av hennes tidigare romaner finns översatta till svenska, Beröring/Vi är alla lika fjärran från kärleken, utgivna i en volym 2018.
Shibli bygger i första delen av den nu aktuella romanen upp en scen som utgörs av en pluton och dess ledande officer. Hur de i sin tur bygger upp ett läger mitt i Negevöknen i de södra delarna av den nyfödda nationen Israel. Det är i augusti 1949, ett drygt år efter att judar fått ett eget land. De skall försäkra sig om att inga fiender finns i närheten och utmanar stabiliteten efter kriget mot en koalition av arabländer. I ett tal till sina mannar fortsätter han och förklarar att det också handlar om att ”… rensa området från alla kvarvarande araber.”
De sätter upp sina tält, gräver skyttegravar och patrullerar i området. Allting görs på rutin, samma saker varje dag, och författaren beskriver i detalj befälets tillvaro. Det är genom hans person vi följer berättelsen. En natt vaknar han av att något rör sig i hans säng, detta något förmodligen en orm eller kanske skorpion, om det finns sådana där, biter sig fast i mannens lår och lämnar några små hål och småningom olikfärgade ringar. Även illamående och feber och kramper känner han av, men han går av någon anledning inte till läkaren. Är det ett tecken på hans militäriska machokaraktär? Han gör rent och smörjer in såret, inget mer även om det får honom att nästan svimma av smärta och yrsel. Eller är djurbettet möjligen något symboliskt, om hotet från de till synes osynliga ”fienderna”?
Under deras patrulleringar ser eller hör de inte något annat än hundars ”ylanden”. Men en dag märker de av mänsklig närvaro vid en oasliknande plats. De kör raskt dit, öppnar eld och skjuter ihjäl samtliga män de får syn på. Kvar finns en ung flicka, kanske i tonåren. Hon vrålar ut sin sorg och skräck. Soldaterna tar med sig flickan till lägret, och eftersom befälet tycker att hon sprider odörer klär de av henne, bränner kläderna, duschar och desinficerar henne ren. Några dagar senare visar det sig att några av soldaterna ”roat” sig med flickan och näpsas av befälet som låter henne sova inne hos honom istället. Men det slutar lika illa där, han kan under natten inte låta bli henne. Men hon luktar så illa att han inte kan sova, så flickan skickas omgående tillbaka till det andra skjulet där hon tillbringade den första tiden.
Efter den framgångsrika massakern på männen vid oasen firar de med en festmåltid, där håller officeren ett tal om vikten att skydda och utveckla området till ett civiliserat ställe. Till skillnad från nomaderna som bara använder det efter behov och sedan låter allt vara som det är. Det handlar följaktligen om ett regelrätt folkmord, eller hur man nu definierar ett sådant?
Det är en sorglig skildring på alla plan, och i bokens andra del har den kvinnliga huvudpersonen i nutid hittat en artikel i tidningen som berättar om flickan som våldtogs och dödades, men som sedan stuvades undan i något dammigt arkiv. Övergreppen skedde på dagen tjugofem år innan jag-berättaren själv föddes, den trettonde augusti 1949, datumet inverkar möjligen på hennes djupa intresse för att ta reda på vad som egentligen hände. Hon åker ner mot de södra delarna av landet, besöker militära arkiv och museer
”Denna oansenliga detalj, som ingen annan människa skulle kunna ta på allvar, kommer att dröja kvar hos mig för evigt, hur lite jag än vill det och hur jag än försöker glömma den.” ”Kanske finns det i själva verket inget som är viktigare än den lilla detaljen om man vill komma fram till den fullständiga sanningen, som inte framgick av artikeln, eftersom den utelämnade flickans historia.”
Det låter som en relativt ung och naiv röst som berättar. Språket och temperamentet är annorlunda i den andra delen av romanen, och den känns helt i linje med kvinnans person och kynne. Långa stycken är utan indrag eller andra andningsmöjligheter och de känns också betydligt mer proffsigt skrivna än i den första. Jag undrar en del över varför jag upplever det så. Jag har också svårt att tycka att den första delen tillför särskilt mycket, så för min del hade Adania Shibli gärna fått skippa den och istället fört in flickans öde i kvinnans letande efter just det i en mer enhetlig text.
Jag-berättaren bor i Ramallah och har nyligen fått ett nytt arbete, av vad för sort får vi aldrig reda på. Att ta sig ut från Västbanken är ett företag i sig med alla tullstationer (check points) som ska passeras, där man kan bli stoppad eller på olika vis trakasserad om man är palestinier. Situationen är ofta så absurd att man kanske måste skildra det som Elia Suleiman i sin drabbande film Gudomligt ingripande (2002), som emellanåt blir som något Beckett eller Ionescu kunde ha skrivit.
På ytan händer inte så mycket egentligen i någon av romanens två delar, men där under. Att leva i ett land där man dagligen riskerar att utsättas för bomdåd, granater eller liknande skapar knappast något större lugn eller någon vidare trygghet för medborgarna. Att dessutom som palestinier behöva utstå alla dessa minst sagt irriterande regler och krav. Samtidigt tycks det, efter vad man läst och hört, som att folk som lever i krig eller under annan form av press och livsfara inte orkar vara rädda ständigt och jämnt, efterhand verkar man kunna anpassa sig och så gott det nu är möjligt leva på som vanligt.
Kvinnan hamnar i sitt letande plötsligt vid ett skjutfält där kameler står och kikar på henne, men en bit bort även ett gäng soldater. Hon har kommit till vägs ände.
