[211005] Tydligt är att samhällsdebatten rör sig mycket just nu. Hårdare straff och fördömande av de oskötsamma och avvikande är ett mönster, därtill ett mönster som drar väljare, åtminstone i opinionsundersökningar. Att vara en frifräsande globalist har tappat mycket av sin charm, nu är det hemhörighet och fast värdegrund som gäller.
Ofta mjukas denna fasta värdegrund upp, speciellt när det gäller handel med rika och föga demokratiska regimer, exempelvis i dialoger dikterade från Peking till Riyadh. Eller för att vända oss till bröderna Marx: Jag har väldigt fasta principer, men om du inte gillar dem, kan jag såklart ändra på dem.
Ett annat tidens tecken är att biologiskt grundad kunskap fått ett uppsving. Internationellt kända akademiker som Steven Pinker. Robert Plomin och David M. Buss säljer stort och intar stora scener med sitt tal om biologins starka påverkan på beteendet. På TV går Från savannen till Tinder, en serie där alltifrån raggning till skolarbete hälls ner i den biologiska tratten. Journalisten Belinda Olsson – tidigare stridbar feminist i Fittstimgänget – sällskapar här med den framstående neurovetenskaparen Marcus Heilig. Budskapet är att det finns stora biologiskt baserade skillnader i kvinnors respektive mäns beteende och att dessa rön har tonats ner eller – rent av – belagts med tabu i samhällsdebatten. Stämmer det?
Kan det vara så att jag helt ovetandes sitter och darrar framför tangenterna när detta skrivs? Eller är mycket av könsskillnaden redan kända, av kreti och pleti? Känt är ju att kvinnor lever några år längre världen över, medan män tjänar mer pengar. Vidare dominerar kvinnorna med över 90 procent i förskolan, medan nästan alla brandmän är – just det – män. Läkaryrket har gått från att vara ett starkt mansdominerat yrke till att ha en lätt överrepresentation kvinnor, speciellt i läkarkårens yngre skikt. Liknande präglar juridiken. Så gårdagens könsfördelning är inte dagens. Snart har vi en kvinnlig statsminister och bland dagens partiledare dominerar kvinnor, både till höger, mitten och vänster – en Ebba, en Annie, en Nyamko och en Nooshi och en Märta. Partiledare med olika hudtoner, födelseår och ursprung, vilket sänker tesen om att nästan bara medelålders vita män tillåts i toppen.
Runt 70 procent av alla självmord begås av män, medan kvinnor besöker vården oftare. Samtidigt förekommer stora resultatskillnader i skolan till flickors fördel, vilket synts sedan 90-talet, detta trots att man sedan länge talat om att kvinnor är förfördelade i offentliga sammanhang. Så hur hänger detta ihop – att å ena sidan har vi det allsmäktiga patriarkatet, å andra sidan ser vi att kvinnor flyttar fram sina positioner på de flesta områden i samhället? Ett tips för att hålla samman bilden vore att nyansera absoluta begrepp som patriarkatet och samtidigt öppna för att människan är en mångsidig varelse präglad av både biologi och sociala faktorer, i tid och rum. Och nog känns detta igen, även i dagens brusiga debatt?
För hur ska vi annars förklara gängkriminaliteten, som i förkrossande hög grad förekommer av och bland unga män med ursprung i socioekonomiskt svaga områden? I många fall också med migrationsbakgrund. Men migrationsbakgrund säger i princip ingenting; spännvidden här är så pass enorm att begreppet suddar ut sig själv som förklaringsmodell. En person med migrationsbakgrund kan vara prinsessan Madeleines man Chris, men det kan också vara en analfabet från Långbortistan. Migranten kan vara en upphöjd KI-forskare eller en utsjasad kontorsstädare, en skoningslös fajter eller en stöttande förälder. Här finns nästan allt och inget i variationen.
Och måste vi köra ner allt detta i den biologiska kvarnen? I så fall, hur? Rimligare är att på ett förnuftigt sätt kombinera biologiskt och socialt baserade rön, då slipper vi leva med polariserade pratet om att biovetenskapernas landvinningar tystas ner av diverse feministiska vänsterskägg och att biologiskt grundad kunskap om människan banar väg för auktoritära och ondsinta regimer, med ekon av 30-talet. Att arv och miljö samexisterar och samverkar är väl gammal teoretisk skåpmat.
För visst kan biologin få vara i förklaringen av gängvåldet. Det är ju i princip bara unga män som slåss och skjuter, så här borde ju testosteron rimligen betyda något. Precis som i andra våldsbrott, självmord och olyckor. Välkänt är ju att testosteron kan bidra till aggressiva och oöverlagda handlingar. Och detta hormon svallar som mest hos män i slutet av tonåren och i början av 20-årsåldern, människokategorin som begår flest våldsamma brott och medverkar i flest olyckor. Men testosteronet är aldrig ensam aktör, här finns alltid en människa och ett samhälle med, liksom en stark samvariation med annat, som social, ekonomisk och kulturell utsatthet. Allra värst blir det i kombination med segregation och droger.
Det sägs också att män mognar senare än kvinnor, vilket bidrar till att män sackar efter i skolsammanhang. Och inte är detta tabu att säga, varken då eller nu. Men vad ska vi göra av denna information i ett humant och demokratiskt samhälle? Det är här det blir svårare. Ska vi könssegregera årskullarna i skolan, som tidigare i historien eller som i konservativa och djupt patriarkala länder? Eller vara stentuffa mot killarna, så att de fattar att det är dags att kamma till sig och kämpa?
Bättre är att använda denna biologiskt grundade kunskap – i detta fall – för att stötta pojkar (speciellt från socioekonomiskt svaga hem), stärka skolan och satsa på mer av vettiga fritidsaktiviteter, satsningar öppna för både tjejer och killar, såklart. Och dessa sociala åtgärder utesluter ingalunda att det ska finnas arbetsro i skolan och att rättssamhället ska ha sin gång, om någon nu trodde det.
Så med andra ord: varken Olsson och Heilig, eller någon annan som hävdar att det finns biologiska skillnader som påverkar beteendet, måste ursäkta sig eller tryckas undan (om det nu är så). För nog har de flesta av oss insett att det finns många skillnader, men att det alltid krävs förnuftiga slutsatser och vettig hantering av dessa. Dessutom talar vi om skillnader på gruppnivå, medan individer inom en och samma grupp kan ha enorm spännvidd.
Läser man sedan Markus Heiligs välskrivna bok Hon, han och hjärnan från 2018 framgår det tydligt att så är fallet. Heilig inleder boken med att erkänna att han ”med alla traditionella mått var en synnerligen omanlig pojke (s.12).” Vi kan, med andra ord, konstatera att människan är långt mer mångsidig än både vetenskapliga strömningar, ideologier och vulgäruppfattningar gör gällande. Vi har alla många identiteter, kvaliteter och tillhörigheter, aspekter som förstärks och försvagas i olika situationer och under livets gång. Allt detta kan vara vettigt och viktigt att ha i åtanke när vi vistas bland hojtandet och halmgubbarna i dagens slagiga och slängiga samhällsdebatt.
