[210929] Sällan eller aldrig har väl en teaterföreställning varit så oförutsägbar som den Mattias Andersson öppnat Dramatens stora scen med efter pandemistoppet. En kan fråga sig vad han själv hade för föreställning om resultatet när han planterade iden om Den yttersta minuten i sin ensemble.
Och när det gäller valet av pjäs på Lilla scenen tajmade premiären på Tillbaka till Reims precis den tyska valutgången och kan måhända något lätta på pjäsens oroande politiska resonemang. Slutspel på Göteborgs Stadsteaters Studio är ett pålitligt kort ur det surrealistiska pjäsförrådet.
Den 2 oktober släpper Dramaten restriktionerna. Återstår att se om publiken står beredd att fylla alla platser som stod tomma vid mitt besök. Mattias Andersson har ju som ambition att nå ut till en socioekonomiskt bredare publik än den som vanligtvis förknippas med Kungliga Dramatiska Teatern. För det har Dramaten fått ärva det arbetssätt han utvecklat under sin tid som chef för Backa Teaters barn- och ungdomsscen, i ett par fall i samarbete med Dramaten. Därmed kan publiken så smått ha vant sig vid att Mattias Anderssons uppsättningar varit ovanligt lite konventionella och förutsägbara. Till och med hans debut på Backa Teater med egen bearbetning av klassikern Brott och Straff blev en rejäl överraskning och genererade pris från Sveriges teaterkritikers förening.
Men nu valdes ingen färdig pjäs att bearbeta eller manus att utgå från. Inte ens ett tema, som när han skapat sina undersökande föreställningar. Men det fanns en stor ensemble som längtade att få göra teater för en publik och nu skulle alla vara med i samma föreställning och själva bära fram idéer till korta enminutersscener på frågan:
”Om du bara hade en sista minut kvar att agera på Dramatens stora scen när teatern åter öppnar – vad skulle du då välja att framföra?”
Den process som sedan krävts för att skapa en helhet av allas idéer och människor på scenen hade varit en önskedröm att få uppleva.
Det har i alla fall mynnat ut i en variationsrik konfettipåse av uttryck, från poesi till dans, sång, hip hop, små berättelser, tillbakablickar, likt påminnelser om teaterlivets villkor. Som att ha överlevt sin första minut på Dramaten, trots att ha blivit dissad av självaste Mimi Pollak. Ett betydligt yngre minne vittnade om hur en första minut kunde upplevas som om det också kunde ha blivit den sista, för vem kunde sia om framtiden när pandemin slog till.
Det hela tätnar mot slutet och blir till något man kan känna igen från Mattias Anderssons tidigare uppsättningar på Backa Teater. Som när han placerar fyra personer vid vardera av tre bord med samma repliker som blir till en kanon och låter vridscenen rotera och samtalen bli allt aggressivare, som ett blinkning till Lars Noréns sceniska uppgörelser i hans legendariska pjäsduo Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud. ”Skrivna om precis min bakgrund”, säger någon i ensemblen. De finns tyvärr kanske också som får igenkänningsvibbar av innehållet i Iliaden. Och vad är en teaterpjäs utan en liten vinkning till William Shakespeare. Plötsligt framträder en försynt Andréas T Olsson och läser dennes sonett 64 i översättning av Evert Taube, med ett innehåll som talar förstörelse och förlust, som likaväl kunde ha varit skriven idag. Här bjuds rika möjligheter till associationer beroende på var och med vilket bagage man befinner sig i livet.
Tillbaka till Reims
Ett av tysk teaters stora namn är Thomas Ostermeier, som bjudits in att på Dramatens lilla scen sätta upp föreställningen Tillbaka till Reims, som är baserad på en bok av Didier Eribon. Innehållet är självbiografiskt och politiskt. Det utgår från ett besök som görs hos modern i den stad där författarens egen far dog och vars begravning han inte kom till. Under de samtal med modern som nu uppstår efter många års tystnad får han bland annat reda på att hela hans familj, från arbetarklassen, numera röstar på Nationella Fronten. Varför har så många som tidigare röstade vänster nu rört sig till extremhögern? En förändring som kunnat märkas över hela Europa.
Premiären i Berlin på Ostermeiers iscensättning av boken skedde 2017 samma kväll som ett högerextremt parti valdes in i Tyskland för första gången sedan andra världskriget. Världspremiären skedde på teaterfestival i Manchester samma år och sedan har den gjorts också på franska och italienska. Den svenska versionen görs i ett samarbete mellan Dramaten och Göteborgs Stadsteater, där den kommer att ha premiär i mars 2022 med samma skådespelare.
Iscensättningen är gjord som en studio där det spelas in en film om Eribon med både nygjort och dokumentärt bildmaterial. Bilderna som visas på en videoskärm tjänar som illustrationer till texten som skådespelaren Lena Endre läser i en mikrofon. Det gör hon trovärdigt och eftertänksamt och så lågmält att det visserligen med säkerhet når in till ljudteknikern (Parham Pazooki) och regissören (Jesper Söderblom) i kontrollrummet som ingår i scenografin. Men till den något äldre publiken är det på sin plats att förvarna om att det kan bli problem med hörseln. Det gäller dock inte de samtal av både humor och allvar som uppstår mellan de tre på scenen, när det är paus i filminspelningen. Deras personliga berättelser och förhållande till sitt lands historia kommer då fram, så som också har gjorts av skådespelarna på de andra språken. Det är en ambitiös och intelligent uppsättning, som stundom knyter an till och kanske kan fördjupa en del tankegods från den yttersta minuten.
Slutspel
Det sägs att Samuel Beckett var mindre intresserad av vad ett medium kunde göra än vad det inte kunde göra. Utifrån frågan om konstens betydelse ska han ha myntat: ”Om det är sant att konst kan göra lite eller ingenting, så det att göra lite eller ingenting är att se sanningen i vitögat.”(fritt översatt).
När Beckets klaustrofobiska pjäs Slutspel nu sätts upp på Göteborgs stadsteaters Studio har regissören Ronnie Hallgren åstadkommit något av ett minimalistiskt konststycke. All tyngd ligger på texten i en scenografi så intetsägande att jag inte kan upphöra att alltför mycket koncentrera min uppmärksamhet på att undra över tanken bakom det färglösa skivsystem som väggarna består av. Annars är det Sven-Åke Gustavsson i rollen som Hamm som är föreställningens epicentrum och som från sin rullstol mitt i rummet styr sin omgivning med en visselpipa, representerande den som är van att bli åtlydd. Det gör han bra med ett lätt burleskeri, även om han just denna kväll hade problem med att få den digra textmassan att alltid komma som den ska.
Annars är det ett gott flyt i föreställningen. Johan Karlberg är strålande som lismande, alltid lika beredvillig, av sin herre helt beroende, betjänt Clov. Med sin slarviga klädsel, sin sminkning och sina fysiska krumbukter ligger han väldigt nära en tragikomisk figur från en Shakespeare-pjäs. Utsikten från ett takfönster som han öppnat, utom synhåll för Hamm, har avslöjat att därute tycks något ha hänt som tyder på ett slut. Ordet slut återkommer i olika sammanhang. Inte minst när det gäller de två figurer, Hamms åldriga föräldrar, rörande gestaltade av Johan Gry och Carina M Johansson, som sticker upp sina färglösa ansikten ur var sin soptunna och gör en sorglustig uppvisning av ålderdom som gått i barndom. Den struttiga dialogen dem emellan vittnar om den kärlek som en gång blomstrat men nu är på väg in i sitt förebådade slut. Så som hela denna pjäs är. Återigen låter teater från en gången tid sig speglas i våra egna framtidsfrågor.
