[210928] Det är med hjälp av Franz Kafka flickan hittar tillbaka till den fantasivärld hennes försvunna trasdocka, dvs en riktig docka, en som hennes mamma har sytt som är oersättlig eftersom den inte kan köpas för pengar, representerat. Att denna enastående docka, enligt författaren flickan stöter ihop med i en park, givit sig ut på sin långa utflykt alldeles på egen hand får hans berättelse att fylla flickans hela upplevelsevärld som både förvandlar och befriar henne.
Kafka spelas av Erik Åkerlind i en imponerande uttrycksfull kostymering och flickan är på samma sätt ’genomporträtterad’ i Hanna Ullerstams sceniska gestalt. Tillsammans utför de ett spel i fri fantasi i en vital scenografi som framför allt bygger på väggprojektioner med stor genomslagskraft, varför spelet kan hållas på en förhållandevis lägmäld och intim nivå, vilket fångar barnen, som är i förskoleåldern och aldrig tappar sin koncentration. Det har också att göra med nyansrikedomen i Åkerlinds och Ullerstams inbördes spel som äger rum i en lätthet som öppnar för intryck och inlevelse, just det som fångar den mycket unga publiken, vilket långt ifrån är någon lätt uppgift.
Den försvunna dockan rör sig genom världen genom alla de gynnsamma tillfälligheter som kommer henne till mötes, det är en förtjusande historia och en klenod av en föreställning som man lämnar lika uppfylld som flickan på scenen blev.
’Konsten’ att nå barn med ett konstnärligt intryck av en viss tyngd och betydelse är intressant att studera och det kan man också göra genom två böcker av Sara Lundberg jag tagit del av: den rörande historien om en liten pojke som glömmer allting den dag han skall köpa en födelsedagspresent tillsammans med sin mamma, Glömdagen, liksom den flerfaldigt prisbelönade Fågeln i mig flyger vart den vill (bl a Augustpriset 2017), som lyfter fram ett verkligt konstnärsöde, målarinnan Berta Hanssons (1910-1994) som övervann sina svårigheter och etablerade sig som konstnär av egen kraft.
Båda dessa böcker lever genom lika precist som graciöst berättade historier som är mättade och fria på samma gång, innehållsrika och raffinerade utan att bli svårtillgängliga – och då kan man nästan inte komma längre. Deras bildspråk myllrar utan att tappa fokus. Det är böcker man känner att det är en fröjd att ge bort till de unga liv man har omkring sig, böcker man är övertygad om kommer att väcka deras intressen och gynna deras kraft till både råd och dåd.
Det är mäktigt och rörande att ta del av storartad konst jag givit exempel på i omtanke om väldigt unga sinnes utveckling och glädje, enklare kan man nästan inte uttrycka det. Sanna pärlor att bevara inombords.
