[210928] Det hela utspelar sig 1957 och börjar med att en ung man, i jag-form, berättar om sina våndor inför en kommande flytt hemifrån, från den lilla staden (Coronel) Pringles till den stora staden Buenos Aires. Han ville åka till huvudstaden inte enbart för att studera och ”börja leva” utan också för att få ta del av storstadens konstnärliga och kulturella utbud. Författaren, eller den unge mannen, vräker på med den för tonåringens lika berömda som överdrivna känslouttryck. Alla känslor är grandiosa, glädjen såväl som ilskan och sorgen. Här är det dock mest rädslan och oron för hur det ska gå där borta som drabbar honom. Större delen av dagen sitter han och läser.
”Läsandet hade fått mig att tro att jag kunde hantera allt som inträffade i mitt liv och fatta mina beslut i enlighet därmed. En naivitet som framstår som opassande för en intelligent gymnasieelev, men sanningen var att det i mitt liv än så länge inte hade inträffat något alls.”
Sedan följer ett långt parti när Aira nördar in sig på diverse saker som knappast har så mycket med själva berättelsen att göra, det är väl då han ”får feeling” och följer sina impulser, improviserar, det som sägs vara hans ”stil”. Men snart är det dags för årets sommarvistelse på landet, allt enligt gamla vanor och traditioner. Männen ägnar sig åt jordbruket, modern och faderns syster klistrar ihop sig som två tonårstjejer, medan vårt berättarjag och de andra barnen/ungdomarna har en närmast absolut frihet att göra vad de vill. Till en början innebär det att han gömmer undan sig för att få läsa i fred, men efter halva semestern dyker Margarita upp med sin far. Fadern är en ”stor man” som i många år inverkat och påverkat politiken i landet positivt såväl som på mindre fördelaktiga sätt.
Aira skriver i samband med att han berättar om Margaritas fars karriär inom politiken även om en del politiska frågeställningar och diskussioner som jag inte alls hänger med i, och jag vet inte heller om de stämmer med fakta från den argentinska historien. Författaren sägs ju tycka om att provocera eller retas, blanda allvar med en mer en ironisk eller ”oseriös” sida.
Språket är rakt och vardagligt för att stundvis glida in i vackert poetiska stycken, och Lina Wolff har vad jag kan se ansträngningslöst översatt den åttioåtta sidor korta romanen Margarita (ett minne), för Tranans räkning. När Margarita anlänt händer till en början inte så mycket, de har ju träffats varje sommar sedan länge. Trots det känner de inte varandra särskilt väl och han har aldrig känt någon nyfikenhet på henne, inte på så mycket annat heller om man ska vara ärlig. Det har mest handlat om böckerna. Men nu händer någonting, lite avvaktande berättat märker han att han blir alltmer besatt av Margaritas närvaro och deras umgänge. De är tillsammans hela tiden. Och nu lägger berättarjaget alla känslorna i samma korg, precis som han gjorde i början av romanen med sin oro. Det hela utvecklar sig till en tonårsförälskelse, men den är möjligen relativt ensidig. Det känns inte heller som att författaren här använder sina ”metoder” i någon mätbar utsträckning, jag tycker inget speciellt händer som inte brukar kunna hända i dylika berättelser. När författaren skriver om jagets och Margaritas utfärder fastnar han mest i beskrivningar av djur eller kyrkor de besöker, väldigt lite om vad som händer mellan dem. Är det tänkt att läsaren ska fantisera fritt? Men att ”jaget”, som sagt, känner stora känslor blir tydligt
”Fram till dess hade jag sett henne från ovan, som ett diagram, tytt henne som man tyder en hieroglyf. Tack var det mötet upptäckte jag möjligheten att gå in i tavlan, att färdas runt i den på insidan, bada i det partikelregn som befruktade världen. Alltings mångfald låg i luften. Likt en gryning som infaller samtidigt överallt på planeten.”
Sedan förekommer märkliga prat om bland annat bin och Gobiöknen, han ser Margarita i flera versioner och jag frågar mig om de (eller författaren) tagit droger. Eller handlar det om att hans djupa förälskelse förvrider syn och andra sinnen på honom?
Och lika plötsligt som hon kom åker Margarita och fadern sin väg och killen står paralyserad kvar och känner ”En sorg stor som en planet.”
