[210922] Klimatförsämringarna blir alltmer påträngande men några större ansträngningar för att ändra vår livsstil har det hittills varit svårt att finna. För, som någon uttryckte det, det är svårare att föreställa sig att kapitalismen ska gå under än att Jorden ska göra det.
Sommaren har gått och Medelhavsländerna har haft fler skogsbränder än kanske vad som finns historiskt dokumenterat. Och bränderna har fortsatt. Turkiets regeringschef Erdogan har länge skyllt bränderna på oppositionen men har blivit alltmer pressad att göra något konstruktivt åt problemen än att kasta fram terroristkortet. Nio länder längs den europeiska sidan av Medelhavet har nyligen bildat en samarbetsorganisation för att möta klimatkrisen, under devisen ”gemensamma problem behöver gemensamma lösningar”.
Under de senaste åren har bränderna härjat även i norra Europa, liksom översvämningar som kopplas till klimatkrisen. Det har ökat pressen på Europas högerpartier att erkänna klimatkrisen. Nu hoppar svenska Moderaterna på tåget och vill visa att de har lösningen på problemen. I en artikel i DN Debatt (13.9) utvecklar de sina tankegångar.
Moderaterna med Ulf Kristersson i spetsen listar nio punkter för hur Sverige ska bli fossilfritt. Grundidén är att vi genom innovation och entreprenörsanda ska göra det möjligt för näringslivet att fortsätt att växa på samma sätt som hittills.
Den första punkten pekar på en nyupptäckt strategi, nämligen kärnkraft. Det energipolitiska målet ska ändras från ”förnybart” till ”fossilfritt”. Den gamla kärnkraften ska fortsätta så långt möjligt. Så vad ska vi göra med avfallsberget som fortsätter att växa? Det ska användas för ”framtidens” kärnkraft. En ny forskningsreaktor ska lägga grunden för en reaktortyp som ska äta upp dagens farliga avfall, är tanken. Hur långsiktig är den lösningen? Och när ska den nya kärnkraften börja användas? Frågorna hopar sig. Kärnkraften vilar snarare på en from förhoppning om att vätekraft ska bli verklighet. Men ska vi göra något åt klimatet idag måste vi utgå ifrån vad som är möjligt idag.
Den andra punkten behandlar skogens del av klimatkampen. Förutom att knyta an till Centern i synen på skogen, slår Moderaterna in på spåret att EU inte ska få bestämma över vad vi gör med skogen i det egna landet. Eller som det heter, att EU inte ska få ”begränsa svensk rådighet över vår egen skog”. Men ska vi klara klimatkampen måste vi tänka större än snäva landsgränser. De tidigare så EU-vänliga moderaterna har fastnat i det populistiska träsket.
Den tredje punkten handlar om att vi ska fortsätta att tömma bergen på vad som finns av värde, fast med elkraft. Kapitalet mår bäst av fortsatt tillväxt och precis som med oljan tar det slut förr eller senare. Vad som händer sedan får vi förstås inte veta, för inte bara moderaterna vet inget om det, detsamma gäller för Kapitalet.
Punkt fyra handlar om tillståndsprövningar och man exemplifierar med Cementas anläggning i Slite. När profit står emot klimat råder ingen tvekan om var Moderaterna står och ger regeringen, inklusive Miljöpartiet, sitt stöd för fortsatt exploatering. Och snabbt ska det förstås gå.
Den femte punkten handlar om marknadens möjligheter att lösa klimatkrisen. Moderaterna vill satsa på ett ”industrikliv” och uppmuntra industrin att ta sig an möjligheten att gömma undan koldioxid nere i underjorden. Denna punkt är definitivt intressant. Flera kriser har passerat utan att Kapitalet har övergivits som dominerande kraft för mänsklig verksamhet. Systemet har visar sig ha oväntat kreativ kraft att klara de kriser som passerat. Kraftfältet mellan kapital och klimat är en ödesfråga för hur livet för mänskligheten ska utvecklas. Tekniska innovationer kan säkert bidra till att minska förödelsen av klimatet, men är de tillräckliga?
Den sjätte punkten visar på hur svenska företag ska växa genom export av klimatsmart tillverkning av varor. Sverige ska helt enkelt ligga i framkanten av den globala marknaden. Det räcker inte med att vara bäst, lyder villkoren. Konkurrensen kräver att vi är bäst, eller ”the winner takes it all”. Det är så ett förstelnat parti tänker om klimatkampen.
Den sjunde punkten handlar om att samhället måste bli eldrivet och där är de inte ensamma. Däremot är det oklart vad som menas med nollutsläpp för transportflottan senast år 2030. Utsläpp av transporterna eller av hela bilens livscykel från tillverkning, användande till återvinning?
Punkt åtta handlar om att Sverige borde ge bistånd till länder som har svårt att leva upp till de internationella avtalen. Allt för att minska de globala utsläppen av växthusgaser. Mot detta finns inget att invända.
I den nionde punkten försöker Moderaterna lyfta blicken. De föreslår införandet av ett globalt pris på koldioxidutsläpp. Man vill även ha ett minimipris på utsläppsrätter. Det är väl ett försök att använda marknadskrafterna på ett för klimatet gynnsamt sätt. Lovvärt, men blir det effektivt? Eller blir det ett försumbart pris för Västvärlden att hantera men ytterligare ett ok för fattigare länder? Så på denna punkt passar jag.
Slutsatsen är ändå tydlig. Moderaterna har trixat med begreppen förr, som när man marknadsförde sig som det nya arbetarpartiet. När de rika får pengar av samhället kallas de avdrag. När alla andra får detsamma kallas det bidrag. Nu när de försöker ”måla om” sin blåa logotyp genom att kalla den grön, känns det som samma trolleritrick med språket som så många gånger tidigare.
