[210920] ”observera detta ögonblick
– hur det skälver -”
En militärregim tar makten, en dockteater häcklar och härmar soldaterna. De svarar med att skjuta pojken Petja som inte kan låta bli att fnittra vid föreställningen. Kroppen blir länge liggande på gatan. En revolt inleds och militären reagerar direkt med arresteringar och värre saker än så
”Vårt land vaknade upp nästa morgon och vägrade att höra soldaterna.
Vi vägrade i Petjas namn.”
Det hade kunnat vara i Ryssland eller Belarus, men lika gärna i exempelvis Afghanistan nu när talibanerna breder ut sig där igen. Någon inhemsk militärisk makt har tagit över landet och inrättat något som är svårt att inte se som en diktatur eller motsvarande. Det har knappast någon som helst betydelse om det är utifrån höger- eller vänsterpolitiska idéer, eller om det är någon form av gud eller gammal religiös skrift som ligger till grund för de förtryckande och inhumana idéerna. Och det drabbar som alltid ”vanliga” människor värst.
Genom dikterna i De dövas republik (i original 2019) berättas om människorna i den lilla staden Vasenka, om det nygifta paret Sonja och Alfonso, stadens bästa dockspelare och deras ännu ofödda dotter Anusjka. Om Mamma Galja Armolinskaja som förestår dockteatern, den så viktiga. Galja Armolinskaja är den som har mest sex, med ”bröstvårtor som gevärskulor”, och samtidigt den som vill och vågar protestera och rebellera mot övergreppen. De som också berättar är ”kören”, stadsborna vars röster kommer lite utifrån medan Alfonsos och Galjas är i jag-form.
Det är Ilya Kaminsky som skrivit dessa dikter. Han är född i Odessa 1977, men efter antisemitiska förföljelser fick familjen 1993 asyl i USA där han nu bor. Kaminsky debuterade 2004 med diktsamlingen Dancing in Odessa och han blev av BBC för några år sedan utsedd till en bland de tolv konstnärer som har förändrat världen. Han är också kritiker och översättare och arbetar med att introducera och ge ut antologier av icke-anglosaxisk poesi. Kaminsky är juristutbildad och har arbetat med frågor rörande immigranter och papperslösa, och dessutom professor i poesi vid Georgia Tech, i Atlanta. För sina böcker har han blivit nominerad till bland annat National Book Award. Att han själv är hörselskadad sedan barndomen skruvar kanske till det lite grann när man ger ut en bok med titeln De dövas republik. Det är Rámus som publicerar och Lars Gustaf Andersson som översatt och skrivit det informativa efterordet.
Stadsbornas dövhet som en allegori över oviljan att lyssna på och ta in överhetens dekret. Och att dockteater ofta använts politiskt, den sågs som något barnsligt ofarligt. Man använde också dockorna som symboler i motståndet
”Galja smyger över Stortorget med barnet som en bruten arm. Av de utbombade husen på Tednagatan finns bara dörrposterna kvar. Dörrar med dockor som hänger från dörrvredena, en docka för varje skjuten invånare.”
På omslaget visas grummelmörkat teckenspråksbilder likt fotspår, och detta stadens egenpåhittade teckenspråk finns illustrerade på boksidorna. Kaminskys poetiska texter bildar en berättelse om dövheten som vapen ”På dessa gator är dövheten vår enda barrikad.” ”Vår hörsel försvagas inte men något tyst i oss blir starkare.” Men motståndet är även mer explicit än så. En kvinnlig dockspelare suger av soldater i rad, och stryper dem sedan med ett marionettsnöre. Några ungdomar släpar ut en berusad soldat och hänger en skylt om halsen ”JAG ARRESTERADE VASENKAS KVINNOR”. Trots det stundvisa motvåldet känns sorgen starkast, sorgen över situationen där människor inte verkar kunna leva sida vid sida, där någon alltid vill bestämma över och trampa ner andra. När de dödat Sonja drar Alfonso långsamt på sig hennes röda strumpor.
Ilya Kaminsky gör en koppling till sitt nuvarande hemland, i en dikt konstaterar han ”Det är ett fredligt land.” Men polisen skjuter trots det en ung (svart?) man när han skall ta fram sin plånbok vid en trafikkontroll. Kroppen blir liggande på gatan i timmar.
”Jag är inte döv
jag bad bara världenatt en liten stund stänga av sin galna musik.”
