[210920] När Göteborgs stadsteater öppnat upp efter pandemi och ombyggnad bjuder stora scenen på ett väl bemästrat sorg- och sångspel på Selma Lagerlöfs roman Kejsarn av Portugallien. Här blandas som sig bör realism och magi, väcker tankar om klass, kön och utanförskap men framför allt om gränslös kärlek i en konstruktion som liknar bygdespel. Musikern Daniel Lemma som vandrande spelman betyder mycket för helheten.
Den fattige torparen Jan vill inte ha barnet. Tror sig inte förmå mätta fler munnar. När han så får det nyfödda flickebarnet lagt i sina armar förändras hans värld. Kärleken driver honom ända in i en påhittad fantasivärld och död. Göteborgs Stadsteaters konstnärlige ledare följer upp sin klassikersatsning med Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien i en försiktig mix av realism och magi.
Det är en berättelse som både bottnar i Selma Lagerlöfs eget förhållande till faderskap, könsroller och religion. De bibliska associationerna går som en röd tråd genom berättelsen alltifrån inledningens ”ett barn är fött” över Becket-liknelsen av tålmodig ”i väntan på….” till det slutliga undret av död och uppståndelse. Eller som pappa Jan lågmält men bestämt tillrättavisar prästen, när denne fördömer Klara-Fina för att klä sig som en fin mamsell och inte som det fattigjon hon är. Då kontrar Jan med att Gud ju lät Jesus födas i ett stall….
Saknaden efter och väntan på en dotter som, sedan hon flyttat till storstan för att tjäna pengar, inte kommer hem som förväntat blir övermäktig. När ryktena om hur hon tjänar sina pengar når faderns öron, innan hon till slut kommer, har faderns väntan övergått i total verklighetsflykt men också gett möjlighet att sätta sig över dem som förtryckt honom. Hur landet Portugallien kom in i hans fantasivärld låter regissören och manusförfattaren Pontus Stenshäll förbli outtalat i denna uppsättning.
Det är förvisso ett vågspel att få romaner med klassikerstatus bantade och anpassade till ett lägligt format för scenen, både vad gäller miljö, innehåll och ton. Det handlar ju om att varsamt vaska fram historiens essens. Och här tycker jag Stenshäll lyckats, bättre än med Hemsöborna. Tonen är lågmäld, eftertänksam och medkännande.
Fredrik Evers gestaltar denne av kärlek besatte fader Jan med saktmod och en lågmäldhet som gränsar till utplåning av det egna jaget tills han tappar kontakten med verkligheten. Här finns inga övertoner, bara ett konstant tillstånd av förundran och hängivelse och en gränslös stolthet.
Det är svårt att inte se denna berättelse från 1914 som en fingervisning för framtiden om betydelsen av en engagerad fader, utrustad med fler traditionellt ”kvinnliga” egenskaper, för ett barns självkänsla.
Marie Delleskog som hustru Kattarina nästan utplånar sig själv i sin tystlåtna resignation och sin ansträngning att solidariskt stå bakom sin man. Det är bara Klara-Fina Gulleborg i sin utmanande röda och hiskeligt designade klänning som fått utrymme att växa och ta sig ton. De övriga rollernas sätt att förhålla sig till denne sorglige skepnad av självutnämnd kejsare är att villigt och översittaraktigt spela med snarare än att förlöjliga.
De musikaliska inslagen är en stor tillgång. Dels har Eline Høyers Klara-Fina en kraftfull sångröst som hon några gånger tar till. Dessutom har delar av berättelsen ersatts av visor, som musikern Daniel Lemma med sin gitarr och sin mjuka och sensuella röst framför likt skillingtryck från olika platser på scenen. Också Anna Malmström på klarinett och basklarinett och Boel Mogensen på kontrabas bidrar till det musikaliska landskapet på scenen.
Om det är någon kostym som särskilt utmärker sig så är det Daniel Lemmas sagolika utstyrsel till spelman med lång slängrock och bredbrättad hatt, allt i en sorts gyllenbruna kulörer, som när hösten väl är kommen blir till ett med färgerna i det filmade bakgrundsscenariet. Vridscenen med en liten realistisk torparstuga innesluts av fantastiska videoprojektioner runt hela scenrummet av omväxlande skog, himmel och hav, som får det hela att just påminna om ett friluftsspel med mot slutet ljudet av en kraxande olyckskorp. Det kan man kalla svensk familjeteater i sin prydno.
Det blev till min överraskning inga stående ovationer vid premiären, så som premiärpubliken på Göteborgsoperan alltid tycks ha för vana. Här kunde man åtminstone ha rest sig upp för glädjen och tacksamheten att återigen ha fått möjlighet att gå på teatern, men också för uppskattningen av ett gott hantverk. Är det månne pendemin som ännu håller spontaniteten i schack.
