[210919] Den gången, för mycket länge sedan nu, var det ytterligt smärtsamt för Lena Nyman att se sig omtalad som ’ointelligent kropp’ av en tung författare av Artur Lundkvists typ. Frågan i dag ställer sig snarare varför han över huvud taget kände det angeläget att formulera sig om Lena Nyman, skådespelerska i ett par filmer av Vilgot Sjöman, det var väl ändå något som låg i periferin av hans huvudsakliga intresseområden? Samtidigt säger det något om vidden av hennes genomslagskraft.
Sanningen var ju, att Vilgot Sjömans Nyfiken-filmer träffade mitt i prick: de ställde frågor på vita duken så oskyldigt och rättframt att alla måste lyssna, de ’klädde av’ en problematik, inklusive Lena Nyman, som knöts till ett vänstersammanhang som den gången fortfarande var ett kontroversiellt och provocerande inslag i samhällsdebatten och än mer blev så om de framfördes av en förtjusande varelse med förmågan att älska.
Det är vad som stannar kvar när Isabel Anderssons dokumentär om Lena Nyman klingar ut: att vi tagit del av en människas liv genom hennes förmåga att älska: sina medmänniskor, sitt yrke och hur denna förmåga förde henne ut på ett öppet hav där hon så när hade drunknat. Allt sådant som hon själv låtit komma till uttryck i sina dagböcker, som varit en viktig källa till den film, Lena, som är Isabel Anderssons debut. Hon var en enastående naturbegåvning med en bildningshunger som få. Den senare delen får man snarare en uppfattning om genom två existerande böcker, som är eller bygger på hennes eget dagboksmaterial, det är väl värt att framhäva. Lena Nyman är ännu ett exempel på det nära sambandet mellan stor skådespelarkonst och intellektuell kapacitet, eller varför inte säga frihet? Eller som Jonas Gardell uttryckte det:
– Och så Lena då. Som pratade om sin intuition och känsla, men som hade det mest intellektuella och analytiska angreppssätt jag träffat på. Och helt unikt.
Men Lena Nyman drunknade inte. Hon grät och blev besviken, hon missbrukade och missbrukades av läkare, kollegor och arbetsgivare men hon drunknade inte. Anderssons film visar föredömligt tydligt hur beundrad och respekterad hon var, både som människa och artist, lätt att älska. I dag är det tydligt, att det var Artur Lundkvist som gjorde bort sig i sitt klumpiga uttalande, så var det då och så kommer det fortsatt vara, för i dag räcker Lena Nyman ut tungan åt honom efter det genomslag hon haft i en skådespelargärning som representerar en av de mångsidigaste i svensk scenkonsthistoria. Geni eller inte, kanske betyder det ingenting annat än förmågan att låta sig formas i och genom ett oändligt antal sammanhang, från Dramatens tunga drama till Svenska Ords gyckel och spe. Genom sin frätande tolkning av Hedvig i Ibsens Vildanden beseglade hon på ett nästan kusligt sätt sitt eget öde och fångade sitt liv – som en infångad.
Lena Nymans livsgärning manifesterar på vilket sätt en grundläggande generositet i varje ögonblick betyder allt för ett framgångsrikt artisteri. Du är, du ger, du ber om att få bli mottagen – Lena Nyman kunde allt det där och det är inte svårt att föreställa sig vilken tillgång det varit i varje arbetssammanhang hon ingick. Hon var inte oproblematisk, hennes omedelbarhet ställde stora krav på omgivningen, men man hörde aldrig att hon avvisades från sin plats på scenen, man föreställer sig omvänt att hon var utomordentligt duktig på att lyfta fram även sina kollegor i öppenhet och fri impuls, i kollegial vänskap, i närvaro utan beräkning.
Och det är nog till sist just detta drag, frånvaron av varje slug beräkning, som etsar sig in som det riktigt unika i Lena Nymans begåvning, där hon sög i sig verkligheten som omgav henne som en svamp. Där till slut ingenting var henne främmande, inte heller tarvligheterna som hon möttes av. De gjorde henne ledsen, men i dag är det mobbarna som står med skammen när Lena Nymans gärning visade sig få ett lika egensinnigt som evigt liv.
