[210919] Visst blev det bedårande scenkonst av vår tid. Regionteater Väst har förlöst ännu ett par pjäser på aktuella teman, denna gång könsidentitet och rasism. Och är det nu så illa som det stundom sägs att barn i allt större utsträckning mår dåligt kan säkert såväl föreställningen ”Fejkflickan” som ”På ren svenska” bistå med bränsle till förståelsen.
Jo, det var mitt försök att, likt Magnus Uggla och andra, parafrasera Karl Gerhards ”Jag är ett bedårande barn av min tid” som fick bli slutkläm till pjäsen Fejkflickan, som svar på frågan om det nyfödda barnet blev pojke eller flicka. Ord som ”han” och ”hon” blir ju allt mer, om man är pk, ersatta av ordet ”hen” och tydligen lär könsbestämningar som ”pojke” och ”flicka” också vara på väg ut ur vokabulären, antyds i den här föreställningen. Teatersverige går mer eller mindre i bräschen under olika målsättningar när det gäller att förhålla sig till identitetsproblematiken när ny scenkonst produceras. Kan hänga samman med att Sverige har ett ovanligt stort målgruppstänk i sin teaterproduktion med barn och ungdomar som vald målgrupp. Inte nådigt då för den som missar Hbtqi-perspektivet, om man ska få bidragsgivarnas gillande.
Få teatrar lär som Regionteater Väst, i egenskap av landets största scenkonstinstitution för barn och ungdom, göra så mycket scenkonst för just den målgruppen, dels på sina scener i Uddevalla och Borås, dels uppsökande i klassrum runt om i Västra Götalandsregionens kommuner.
Rebecca Hayman och Michael Engberg, som setts i många av teaterns produktioner, agerar i Fejkflickan med energi, fantasi och humor när det gäller att åskådliggöra Eddie Mio Larsons och Anna Nygrens nyskrivna, stundom poetiska berättelse om att vara fånge i sitt kön. Scenografin är rik på symboliskt laddade attribut och färger. Manuset bygger delvis på intervjuer med barn. Några inspelade röster hörs också i föreställningen. Det stärker förvisso trovärdigheten i uppfattningen att tonåringar allt oftare tycks kunna hamna i tvivelsmål om sin identitet och sin könstillhörighet och att de finns som inte blir hjälpta av kommentarer som att ”det går över”.
Verk av konstnären Peter Johansson ger sig lätt till känna genom det sätt de med humor attackerar fördomar och självgodhet. Stundom har hans verk kunnat framstå som rena scenografierna. Men Regionteater Väst är den första teater som fått honom att göra scenografi direkt för teater. Så gäller det också hans favorittema, att med narrens blick driva med svenskhet och nationalism. Den lilla anspråkslösa stugan på scenen kläs allt mer i dekorationer i kurbitstraditon och får till slut också en grind för att markera tillhörighet och utanförskap. Också kostymerna, västarna med ”Uddevalla” tryckt på ryggen och byxorna med drag av tyska lederhosen, allt i beige och brunt, som blir till mer av uniform samt rånarhuvorna med hemslöjdsdekor, allt med tydliga drag av konstnären bakom.
Den käcka stämningen mellan två bröder, spelade med osviklig publikkontakt av Jan Coster och Peter Lorentzon, och halvsystern Ana (Iskra Kostic) blir långsamt och smygande allt mer hotfull och intolerant, till exempel när det gäller att markera beteende. I en scen leker man tv-programmet På spåret med publiken, där rätt svar ena gången är Kode och den andra Trollhättan, två orter som gått till historien för tragiska rasistiska dåd med dödlig utgång begångna av ungdomar.
Det är ju inte så att allvarliga, stundom tidlösa frågor om vad det är att vara människa och som går att relatera till samtiden inte förekommer i den ordinarie, stundom klassiska dramatiken. Men ett kort eftersnack med skådespelarna här med lång erfarenhet, säger sig föredra den här typen av nyproducerade, skräddarsydda uppsättningar utifrån frågor och samhällsproblem som står i fokus. För dem som vill odla sin bildning och se pjäser ur den klassiska repertoaren finns andra teatrar, blir svaret.
