[210828] I ett 90 minuters multimedialt mästerverk bjöd skådespelaren Katarina Damvoglou med teatral kraft, värdig en grekisk aktör, på en utflykt genom den mexikanska konstnären Frida Kahlos dramatiska leverne i dialog med bildskaparen Robin Beer. Det är synd att behöva skriva att detta gästspel från Aten bara gavs en gång.
Göteborgs Dans- och teaterfestival har setts som en garant för att det i Göteborg gått att uppleva scenkonst från andra länder. Förra årets inställda festival fick på något oförutsägbara villkor en återkomst sista veckan i augusti i år. Enligt planerna ska festivalen återkomma i oktober och pågå till augusti 2022. Hur det programmet kommer att se ut är ännu inte fastställt. Men första veckan är nu avslutad. Och även om programmet var tämligen sparsmakat och fick en snopen inledning i och med det inställda besöket av svenska nycirkusgruppen Svalbard Company, så genomfördes resten i enlighet med rådande restriktioner.
Hur valet av föreställningar till en festival kan gå till har förstås en mängd förklaringar. Två föreställningar var denna gång valda genom samarbetet ”publikens val” som festivalen inlett med Stora Teatern. Sådana val var just föreställningen Frida Ki Allo (översatt: Frida och annat) från Aten men också en ”medeltida röstperformance” kallad Muyte Maker av koreografen Flora Detráz, också den på Stora Teatern.
För att återgå till berättelsen om den numera mytomspunna mexikanska konstnären Frida Kahlo så blev upplevelsen av Fly Theatre från Aten av oanat slag, förhäxad som jag snart var av den verbala intensiteten och fysiska inlevelsen i detta färgsprakande ljud- och videokonstverk. Frida Kahlo blev ett världsnamn, både för sitt privatliv, sin sjuk- och olyckshistoria, sitt politiska engagemang och sitt expressiva konstnärskap. Av det har Katarina Damvoglou och Robin Beer skapat ett fantasifullt kalejdoskop i ord och bild, som både bottnar i grekisk teatertradition och ledigt leker med vår tids tekniska möjligheter.
Den ensamma skådespelaren på scenen blir omväxlande insluten i färgsprakande videoprojektioner som vore hon motiv i sina egna konstverk. Damvoglou gestaltar med lustfylld intensitet växlingarna mellan ilska, passion, svartsjuka, kärlek, hat och humor. Det verbala flödet forsar utan några som helst tveksamheter och får det grekiska språkets skönhet att bli en upplevelse i sig, även om det kan ha varit lite knivigt att samtidigt hinna läsa den engelska översättningen.
Vid ett teknikbord vid sidan om, på scenen, sitter eller står Robin Beer och styr det scenografiska från en laptop och ett ritbord, tecknar eller lägger ut klippdockor som markörer för maken, den likaså legendariske konstnären Diego Rivera, eller andra centrala personer i Frida Kahlos liv, däribland Trotskij.
Vilken höjdpunkt var inte denna föreställning! Men varför bara en enda, när rådande restriktioner inte tillät mer än 300 publikplatser.
Till publikens val hörde också föreställningen Muyte Maker, en ”röstperformance” av Flora Détraz och Compagnie Pli med fyra kvinnor på scenen. Till skillnad från den ordrika och berättande föreställningen från Aten var det här ett tonrikt experiment av sällsamt slag, framför allt så gott som helt i avsaknad av ord eller berättelse, något av en sorts nyabsurdism.
De fyra skådespelarna sitter i rad vid ett avlångt bord. Med sina hårdekorationer fastsatta i linor till taket med tyngder av yxor och skäror påminner de om figurer i en dockteater och tar sig efterhand allt större frihet. Men tonvikten ligger framför allt på deras sångförmågor, på deras röster som uttrycker ohämmade känslor av diverse slag och ibland blir till rent njutbar sång, ackompanjerade av komiska kroppsliga rörelser. Det är dock inte helt givet att anamma denna högst märkliga och absurda föreställning, inte ens som existentiellt experiment.
