[210826] Kerstin Ekmans Löpa varg är berättelsen om hur den pensionerade jägmästaren Ulf Norrstig ändrar sinnelag, vilket noteras av hans hustru, språkläraren Inga, som påpekar för honom att han börjat tala om djur han dödat i stället för om djur han skjutit.
Det är åldrandets växande insikt om livets värde som börjar sätta sin prägel på Ulfs sätt att tänka på och förhålla sig till den natur han ägnat sitt liv åt att kontrollera och behärska, både i sitt yrke och i egenskap av jaktledare för byns jaktlag. Det börjar med hur han träffar på vargspår, mäter upp dem och konstaterar att det rör sig om en stor hane. Genom berättelsen ska han försöka hitta vargen, och det uppstår hos honom en känsla av identifikation med det fria, stolta och försiktigt kloka djuret.
I Kerstin Ekmans rika författarskap utgör människans förhållande till den natur hon ingår i och brukar ett centralt motiv. Kerstin Ekman har under lång tid själv bott i skogsbygd, där jakten och skogsbruket satt sin prägel på tillvaron. Hon har en unik förmåga att förena en kärv realism med en stark känsla för skogens skönhet och magi, oavsett om hon skriver om den i essäform som i Herrarna i skogen och Gubbas hage, eller som här, i romanform.
När det gäller Löpa varg har Kerstin Ekman sagt att hon tyckt det varit fint att skriva om ett äkta par, som lever gott samman efter att ha varit gifta i många år. Och här skriver hon vackert om hur Inga och Ulf delar sin vardag samtidigt som de är aktiva i bygemenskapen. För Ulfs del är jaktledarskapet ett viktigt inslag i livet och ett uppdrag som han sköter med allvar och ansvarskänsla. Men en dag på passet får han en hjärtattack. Han har problem med hjärtat, och nu blir det så illa att han måste frånträda sitt uppdrag. Den efterträdare han själv hoppas på blir inte vald, det blir i stället en man som är känd för att tumma på jaktreglerna och skjuta dåliga skott.
Det ska visa sig finnas ytterligare en varg i området, en tik, och Ulf söker spår som kan visa om hanen och tiken träffat på varandra. Men en dag är tiken skjuten, och inför den döda kroppen känner Ulf en stor sorg och vämjs över hur både detta och andra djur dödats och dödas för nöjes skull. De andra i jaktlaget börjar se snett på honom, börjar inte också han vara något av varg i veum, en samvetsröst som ingen efterfrågar.
Ulf har en gammal utrangerad husvagn stående en bit bort i skogen. Från den har han jagat och från den följer han djurens rörelser och årstidernas gång. Men en dag får han besked om att husvagnen brunnit och är helt förstörd. Bildligt talat har hans fönster mot naturen stängts, och han blir förstås bestört. Men värre ska det bli, i den brunna husvagnen påträffas benrester. Någon har dödat varghanen och eldat upp kroppen i Ulfs husvagn, ett illdåd som går direkt till Ulfs hjärta.
Livet för Ulf och Inga går vidare, men mycket är förstås annorlunda. Samhörigheten med människorna i byn kommer inte att vara densamma, och i skogen går ingen varg säker.
Löpa varg är en roman med många bottnar. Framför allt är det åldrandets villkor och betydelse för hur man förhåller sig till tillvaron som utgör en grund för berättelsen. Kerstin Ekman visar hur också de som blivit gamla kan ändra sina etiska utgångspunkter och ta ny ställning i viktiga frågor. Som alltid finns hos henne den djupa förtrogenheten med hur naturen ställer människan inför frågor av existentiell vikt. Hennes ansvar för naturen är ofrånkomligt i klimatkrisens tid. Att låta det ansvaret komma till uttryck i en upplevd samhörighet med en av naturens stolta skapelser, som här vargen, är att gestalta ansvaret så att både hjärta och samvete berörs.
