[210822] Kalas och festival är ord med förväntningar, särskilt i en stad som samtidigt firar sina 400 år. Sjukdom och inreseförbud har urholkat redan pandemianpassade program. I Bältesspännarparken lyckades ändå sex drivna hip hop-dansare skapa spänning och dynamik och Göteborgsoperans Hurricane får scengolvet att snurra ännu några föreställningar.
Med två föreställningar avverkade av en dans- och teaterfestival som börjat lite trevande och sägs ska sträcka sig över ett helt år, alltså till augusti 2022, står det klart att det inte är helt lätt att planera publika evenemang i dessa tider. Svårt också att bibehålla en festivalstämning under ett helt år. Festivalprogrammet ska nämligen släppas efter hand.
Festivalens stora invigningsnummer, nycirkusgruppen Svalbard Company med föreställningen All Genius All Idiot, fick ställas in på grund av sjukdom. För Kulturkalasets del blev besvikelsen stor när en musikgrupp från England (alltså numera ett icke EU-land) blev strandsatt på Landvetter utan att släppas in till den bokade konserten på Pustervik.
Det program som nu gäller för Göteborgs internationella Dans- och Teaterfestival till den 28 augusti bjuder på ännu två föreställningar av dansverket Hurricane på Göteborgsoperan, ett verk som hann med en enda föreställning i mars i år innan pandemin satte stopp. Den föreställningen fick jag möjlighet recensera för detta forum (går att läsa där). Det jag nu upplever, inte från parkett som sist utan uppifrån tredje raden, fascinerar fortfarande vad beträffar musiken och gruppdynamiken hos de 16 fantastiskt skickliga dansarna. Men det är tyvärr inte alltid tillräckligt med vare sig ljud eller ljus för att nå hela vägen upp. Jag upplever som om ännu ett dystopiskt filter lagts över denna märkliga föreställning.
I Bältesspännarparken känns tvärtom närheten till dansarna rent fysiskt av en publik som sitter på marken på två sidor om en konstruktion likt en byggnadsställning som utgör scenografin. Åt ena sidan är publiken avskärmad via ett galler som ger dansarna sken av att vara fängslade medan publiken på andra sidan har ett fritt scengolv framför sig, där de skickliga hip hoparna har fritt spelrum för sina fysiska förmågor, separat eller i grupp. Med tanke på den utveckling som hip hopen genomgått är det svårt att relatera till ett omdöme som ”världsklass”. Men visst håller de hög klass i sina försök att gestalta sånt som identitet och revolt, om man nu alls måste tolka in eventuella anspråk. Bättre tur med vädret kunde man i alla fall inte ha önskat sig. Detta franska Compagnie Dyptik med sin föreställning D-Construction kommer att fortsätta festivalveckan med föreställningar i Mölndal, på Tjörn och på oljeberget i Uddevalla.
Själv ser jag nu fram emot gästspelet från Aten av teaterkompaniet Fly Theatre och föreställningen av och med Katerina Damvoglou om den mexikanska konstnären Frida Kahlo, därtill med ljud- och videokonst av Robin Meer. Vad som utlovas är ”ett färgsprakande ljud- och videokonstverk, rakt in i en engagerande och intensiv hyllning till en av världens mest mytomspunna konstnärer.” Med den erfarenhet jag har av teater från Aten torde förväntningarna inte komma på skam.
Ännu ett gästspel, nu med en föreställning av Compagnie Pi, kallad Muyte Maker, av dansaren och koreografen Flora Détraz, utbildad i Lissabon och Frankrike, landar för ett enda uppträdande på Stora Teatern den 27 augusti. Med det utlovas en föreställning med en ”oredig blandning av kroppens uttryck, ljud och läten, som ifrågasätter hur kvinnor representeras och undersöker glädje och rörelse som en potential för skapande och motstånd”.
Som brukligt har man också förlagt en föreställning till Vara Kulturhus. Det är det göteborgsbaserade internationella Danskompaniet Spinn, som beskrivs som Sveriges första integrerade danskompani med professionella dansare både med och utan funktionsnedsättningar, som ger ett livestreamat samtal om ”personlig och strukturell förändring inom inkluderande scenkonst.”
Ännu en mer pedagogiskt inriktad föreställning verkar den deltagande dansföreställningen vara som ges av Konstgruppen Ful, kallad Baba Karam – genom Jamileh och Khordadian, som ges på Atalante två kvällar i veckan som kommer. Gruppen har tillbringat en tid i Göteborg som residens på Stora Teatern.
I övrigt speglar kanske programmet rådande läge vad gäller pandemi och osäkra villkor. Jag noterar att det går att fara runt på Göteborgs kanaler med överfulla paddor men i Göteborgs jättestora operasalong är bänkraderna så glest besatta att det är svårt att uppfrån se om det alls sitter några där nere på parkett.
Att det är de fysiska konstnärliga uttrycken som får ta allt mer plats på denna festival år inte att ta miste på och frågan är om det fortsättningsvis ska kallas dans- och teaterfestival?
