[210728] När Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland kom ut år 2012 belönades den med Katapultpriset och nominerades också till Augustpriset. Men framför allt blev dess huvudperson Miira, den tuffa tjejen från Gårdsten, älskad och beundrad för sitt mod och sin uppdrivna känsla för samhällets strukturella orättvisor. Det gällde de skilda materiella villkoren och sociala förutsättningarna för förortens människor jämfört med de bättre bemedlade i innerstaden, men också hur kvinnors villkor var så systematiskt sämre än männens.
Ingenbarnsland följdes år 2016 upp med Miira, med likartad tematik men där Miira blivit några år äldre och var på väg in i det etablerade vuxenlivet. Miira belönades med Aftonbladets litteraturpris. Nu kommer Eija Hetekivi med den tredje och tydligen sista delen i sviten om Miira, De unga vi dödar, och här utbildar sig Miira till gymnasielärare, precis som Eija Hetekivi Olsson själv gjort. Hon har hunnit bil 33 år gammal, och har en dotter, Nova, på 15, som alltså går sista året på högstadiet. De lever under relativt knappa omständigheter, studiemedlen räcker till hyran, men för att kunna hålla det lilla hushållet ekonomiskt på fötter för övrigt måste Miira arbeta om kvällarna i en matvarubutik.
Bokens centrala motiv är mobbning. Nova är mobbad i skolan, och har varit det i flera år utan att Miira uppfattat hur det ligger till, Nova har hållit det hemligt. Vad värre är, skolans lärare och övriga personal har inte heller koll på hur utsatt Nova är. Eller har de det men föredrar att blunda och tiga? Året är 2006. Den konkurrensimpregnerade skolmarknaden har efter 1990-talets ödesdigra beslut om dess införande funnits i mer än tio år. Att mobbning förekommer på en skola är ingenting man vill se spritt till ett eventuella tillkommande kundunderlag av föräldrar och elever. Dessutom, vilket ju är en viktig sak i Eija Hetekivi Olssons böcker, finns det etablerade myndighetsstrukturer, präglade av självgodhet och odlandet av en systematisk brist på insyn. I skolan, också den enskilda skolan, kan den här synen på vem som vet bäst leva kvar och frodas.
Miira får reda på hur Nova plågas i skolan. Hon ingriper omedelbart med hela den energi och det brinnande rättvisepatos hon visat upp i tidigare böcker. Men hon stöter på ett segt och som det verkar närmast opåverkbart motstånd. Som svar på sina mail om Novas problem får hon en blankt avvisande respons, ingen har märkt något, varken lärare eller andra, allra minst de elever som Nova pekat ut som sina särskilda plågoandar. Situationen blir mer och mer kafkaartad, och Miira vacklar mellan tilltron till dottern och reaktionen från skolan. Relationen mellan Miira och Nova är mycket fint beskriven. Här finns tonårsdotterns strävan efter frigörelse och självständighet, parad med sårbarhet och den ångest en fastlåst och olidlig situation genererar. Här finns moderns kamp för att vinna och behålla sitt barns förtroende när ingen bekräftelse på hennes upplevelser går att få från skolan.
Samtidigt som striden står om hur det står till med Novas upplevelse av sitt skolhelvete strävar Miira på med sin utbildning. Kontrasten mellan de ofta påfrestande teoritunga texterna på universitetsutbildningen och skolans råa verklighet är ett bärande motiv i boken, och givetvis blir det så att utbildningen känns mer och mer abstrakt och egendomlig när den konkreta verklighet som Nova kan redogöra för, med både muntliga och fysiska trakasserier, tränger sig på. Eija Hetekivi Olssons bild av utbildningen på universitetet är alarmerande kritisk, inte minst gäller det hur godtycke kan göra sig gällande när det handlar om bedömning av uppsatser och andra examinationsuppgifter.
Miira skriver till exempel en uppsats där hon genom en enkätundersökning vill ta reda på hur medlemmar i Feministiskt initiativ förhåller sig till en rad andra samhällsfrågor än de som kan beskrivas som just feministiska. Hon får fram ett resultat som visar att det finns stora åsiktsskillnader inom partiet, och det är ju ett resultat med förklaringsvärde, som pekar mot det misslyckande som partiet råkade ut för i kommande val.
Här blir Miiras uppsats underkänd, för att sedan av en annan examinator, som hon kräver att få, bli väl godkänd.
Med De unga vi dödar riktar alltså Eija Hetekivi Olsson förödande skarp kritik både mot den vanliga skolan och den högre utbildningen. Boken bör förstås läsas både här och där och kanske kan den väcka skärpt uppmärksamhet där det behövs.
Miira kämpar vidare för sin dotters bästa, och med sin begåvning, starka drivkraft och goda beläsenhet i skolans lagar och förordningar försöker hon få en plats på någon annan skola till Nova. Hos kommunens skolmyndighet stöter hon på samma förnekande attityd som i skolan. Men hos en skola, en ”finare” skola, lyckas hon uppbringa en plats. Frågan är nu om det hunnit gå för långt utför med Novas självkänsla och sviktande hopp om ett bättre slut på högstadietiden.
Det ska komma en vändning, en chockartad sådan.
De unga vi dödar är alltså tänkt som sista boken om Miira. Det kan finnas anledning för Eija Hetekivi Olsson att ompröva det beslutet. Miira är en stark romankaraktär, som kan ha mycket mer med stort läsvärde kvar att ge.
