[210720] I en krönika, ”Stereotyper i språket” i Dagens Nyheter den 27 juni redogör Anders Svensson för diverse argument varför ordet indian skulle vara nedsättande. Han skriver: ”Ordet myntades av kolonisatörer och har aldrig använts av de berörda grupperna. Därför har det kommit att betraktas som en symbol för det historiska förtrycket av ursprungsfolk.”
Ordet indian är en exonym, d.v.s. ett namn på ett folk, land eller ort på ett främmande språk, medan en endonym är det inhemska ordet. Ett närliggande exempel är orden Sverige/svensk som bara används av norrmän och danskar, medan finskan använder exonymer som Ruotsi/ruotsilainen.
Denna namngivning är historiskt betingad, eftersom de första från grannlandet i väster som de finskspråkiga kom i kontakt med kom från Roslagen. Samma historiska fenomen förklarar varför Tyskland fortfarande heter Allemagne respektive Alemania på franska respektive spanska. Det har naturligtvis varit mycket svårt för snart varje folk genom historien att betacka sig för eller förhindra hur de namnges på främmande språk.
Ordet indian bygger på ett missförstånd. Christofer Columbus sökte efter sjövägen till Indien och trodde att han nått utkanten av Indien; därav också namnet Västindiska öarna (eller Karibien, efter namnet på ett ursprungsfolk). Den förste sjöfarare som lär ha dragit slutsatsen att Amerika var en egen kontinent var Amerigo Vespucci, som också fått kontinenten uppkallad efter sig.
Påståendet att ordet indian aldrig har använts av de berörda grupperna” är märkligt. Hur skulle de kunna ha ett gemensamt ord, om de inte ens kände till varandras existens? En eldsländare på Sydamerikas sydspets kände naturligtvis inte till indianerna i Alaska. Inte ens inkafolket, som ändå hade etablerat ett stort rike på Sydamerikas västkust, kände till Cortez erövring av aztekernas rike i Mexiko 1519–1521.
Detta berodde naturligtvis på den amerikanska kontinentens utsträckning i nord-sydlig riktning och på att Panamanäset fungerade som en flaskhals i fråga om kontakter. De som hade bäst kunskap om de geografiska förhållandena i världen före de europeiska sjöfärderna i slutet av 1400-talet var mongolerna på 1200-talet, som kände till Eurasiens utsträckning från Japan i öst till Centraleuropa i väst; de kinesiska sjöfartsexpeditionerna under ledning av amiral Zhang He i början av 1400-talet utforskade inte bara Asiens sydkust utan även Afrikas östkust.
Är ordet indian i sig nedsättande?
För det första: Det som föresvävade Columbus var att hitta en genväg till Indien och att öppna upp för en lukrativ handel mellan Spanien och Indien. Förmodligen visste han inte särskilt mycket om Indien, dess invånare och dess kultur, och därför kan ordets ursprung varken vara nedsättande eller uppskattande.
För det andra: Vad anser indianerna själva? Jag känner inte till en enda undersökning, som frågat ett representativt urval av de c:a 60 miljoner ättlingar till de folk (eller organisationer som representerat dessa folk), som i flera migrationsvågor för 30.000 – 10.000 år sedan korsade ett torrlagt Berings sund till den amerikanska kontinenten, med vilken beteckning de vill omtalas.
Eftersom detta är en debatt, som främst har kopierats från USA, räcker det med ett enda konkret exempel för att visa att det inte alls råder någon konsensus bland amerikanska indianer i namnfrågan. American Indian Movement, som bildades 1968 i USA och fortfarande existerar, har definitivt inte varit någon organisation som ägnat sig åt masochistisk självspäkning utan hela tiden bedrivit ett militant försvar för indianernas sak. De har aldrig gjort namnfrågan till huvudsak.
Det går naturligtvis inte att hävda att exonymer aldrig ska ersättas. Närliggande fall är samer och romer, där båda folkgrupper, eller åtminstone en majoritet, tycks motsätta sig tidigare gängse benämningar. Men bilden är inte entydig, eftersom samer i Västerbottens inland föredrar att kallas lappar. (1) Själva ordet lapp verkar vara inlånat från finskan och eventuellt ytterst från ryskan. Frågan om acceptansen av exonymer för berörda grupper kan bara diskuteras från fall till fall.
För det tredje: Är exonymer per definition nedsättande? Naturligtvis kan exonymer vara nedsättande, men behöver inte vara det automatiskt. En indianstam i USA omtalas som ”Gros Ventre” (”stormagar”). Det är självfallet inte deras eget namn utan ett namn, som en fientlig stam hade gett dem och som sedan översatts till franska; deras eget namn är enligt en transkriberingsform A’aninin (”Vita lerans folk”).
Anders Svensson skriver vidare: ”Om det rör sig om specifik grupp är det lämpligt att tala om exempelvis siouxer och apacher.” Men problemet är att dessa beteckningar också är exonymer. Apache är hämtat från navajospråket och lär betyda ”de odlade fältens fiender”. Termen sioux är en fransk transkription av en beteckning på ojibwa (anishinaabemowin) och betyder egentligen ”de små ormarna”, en inte särskilt smickrande benämning.
Siouxerna kallar sig själva Dakota eller Lakota och som nationsbeteckning använder de Oceti Sakowin (”De sju rådseldarna”). Av naturliga skäl är många av dem inte särskilt förtjusta i ojibwabeteckningen. Om man besöker wikipediasidan ”Native Americans in USA”, kommer det att vimla av exonymer på engelska eller franska, som ofta utgår från en stams namn på en annan, i förvrängd form eller egentligen som öknamn. Deras egna namn anges inte ens i parentes. Det visar att avskaffandet av termen indian bara är en kosmetisk fråga.
För det fjärde: Vad med alla dem som genom tidernas lopp som sympatiserat med indianerna och samtidigt använt beteckningen indian? Det gäller inte bara den stridbara organisationen American Indian Movement i USA. Det gäller också icke-amerikanska organisationer och individer. Ta Indianklubben i Sverige, som bildades 1959, och som har fokuserat på Nordamerikas indianer. Den organisationen har gjort mycket för att sprida information om de nordamerikanska indianerna i Sverige.
Mitt eget intresse för nordamerikanska indianerna stammar från barndomen. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag inför en jul bestämt undanbad mig alla ”mjuka paket” och i stället bara ville ha indianböcker. Det ledde till att jag fick ett dussin indianböcker, förmodligen alla på den svenska bokmarknaden det året, av mina föräldrar, mostrar och kusiner. Indianklubben och dess medlemmar, liksom undertecknad, har självfallet intresserat oss för denna fråga för att vi har tagit indianernas parti.
För mig är indian enbart en neutral beteckning på ättlingarna till de människor som befolkade den amerikanska kontinenten för 30.000–10.000 år sedan (inuiter tillhör en senare invandringsvåg). Haplogruppen Q-M3 på manssidan är den dominerande haplogruppen bland indianerna på den amerikanska kontinenten och bekräftar ett gemensamt ursprung. 95 procent av alla indiankvinnor stammar från fem mitrokondriska haplogrupper med A2 som mest frekvent i Nord- och Mellanamerika. DNA ljuger inte.
För det femte: Namnfrågan riktar fokus åt fel håll, och det är inte ens en början på en lösning av de nordamerikanska indianernas problem. De nordamerikanska indianernas huvudproblem är att de historiskt sett har åsamkats en våldsam befolkningsminskning, förlorat nästan allt sitt land, fördrivits till reservat (ofta de mest ofruktbara landområdena), tvingats överge sina traditionella försörjningsmöjligheter och utsatts för tvångsassimilering.
Nyligen uppdagades i Kanada ett stort antal omärkta gravar efter 215 elever i anslutning till en tidigare internatskola, Kamloops Indian Residential School, i British Columbia. Mellan 1831 och 1996 tvingade de kanadensiska myndigheterna in 150 000 barn till dess internatskolor, allt i syfte att ”civilisera” dem, d.v.s. förmå dem att överge deras språk och kultur. Samma system med internatskolor tillämpades i USA. Indianernas öde har självfallet också skapat ett kollektivt trauma, som yttrar sig i att amerikanska indianer har kortare medellivslängd, lägre genomsnittsinkomst, högre arbetslöshet, högre självmordsfrekvens och större andel alkoholister än genomsnittsamerikanen. Vad hjälper utbytet av en exonym i detta fall?
Slutligen: Argumentationen är i praktiken en återlansering av Sapir-Whorf-hypotesen. Dess starka tolkning innebär att språket bestämmer hur vi uppfattar och tolkar världen och t.o.m. begränsar vår uppfattning av denna. Den svaga tolkningen innebär att språket influerar hur vi tänker om världen omkring oss och att språket påverkar vår uppfattning av världen. De absolut flesta lingvister förkastar den starka tolkningen, medan en del kan acceptera den svaga tolkningen. Men man undrar om denna hypotes även gäller teckenspråksanvändarna och de dövblinda?
Det var inte ordet indian som ”triggade” Columbus och de andra europeiska kolonisatörer att erövra den amerikanska kontinenten. Det är tanken, som styr språket, som i sig är ett symbolsystem för en beskrivning av den objektiva verkligheten. De spanska, portugisiska, engelska och franska kolonisatörerna kunde genomföra erövringarna på grund av att de besatt ett militärt och teknologisk övertag liksom att indianerna med två undantag, aztekerna och inkafolket, enbart var organiserade på stamnivå eller i lösliga stamförbund.
De europeiska kolonisatörerna eftertraktade land och naturrikedomar. Men en sådan erövring måste alltid legitimeras hos erövrarna i form av en hel världsåskådning, d.v.s. att de besegrade är en sämre sorts människor, kanske inte ens människor utrustade med förnuft eller icke-människor. Nazismen återlanserade så sent som på 1930-talet som bekant idén om icke-människor.
Indianernas status diskuterades på fullt allvar av de spanska kolonisatörerna: en påvebulla 1537 slog dock fast att indianerna var rationella varelser och kunde omvändas till katolicismen. Det är denna erövrarnas världsåskådning, inte enstaka benämningar, och praktiska politik som påverkar indianerna situation än idag och kommer till uttryck i nedärvd diskriminering, politisk och social, och att gångna oförrätter inte upphävts. På senare tid har dock indianerna på hela den amerikanska kontinenten intensifierat sin kamp för mänskliga fri-och rättigheter och mot alla orättvisor. Om vissa indianfolk prioriterar kampen mot nedsättande benämningar, är det deras sak, men praktiken visar att det krävs att indianfolken angriper hela sin politiska och ekonomiska situation för att nå framgång. De kan inte nöja sig med att ta bort skummet på ytan.
