[210816] Det dräller inte av sakprosa om naturvetenskap skrivna av svenska författare, framför allt inte om fysik. Desto roligare att en debutant ger sig i kast med fysikens förunderligheter. Julia Ravinis har förvisso medverkat som skribent i kulturtidskriften Glänta med artiklar, men nu debuterar hon med sin första bok.
Bokens titel – Skönheten i kaos – ger ingen direkt fingervisning vad boken handlar om. Min första tanke gick till Fritjof Capra som skrev Fysikens Tao, Ett utforskande av parallellerna mellan modern fysik och öst (2000). Men Julia är inne på ett helt annat spår efter tre års studier i teknisk fysik på Chalmers, det kanske mest teoretiska man kan ge sig på inom ingenjörsutbildningarna. Efter ett introduktionsår i matematik och två år med mest klassisk fysik (antar jag) kunde fysiken förefalla både logisk och förutsägbar. Men samtidigt enligt Ravinis inget som väckte studenternas diskussionslusta. Inte heller lärarna var inne på det spåret. Nörden tycks vara det rätta virket.
Eller som hon själv skriver, äntligen var hon redo att förstå hur världen hänger ihop. Julia Ravanis blev besviken på ändlösa matematiska ekvationer utan kopplingar till verkligheten. Den här boken är ett försök att ge en tolkning av den teoretiska fysikens egentliga budskap. Kanske är det snarare så att hon söker hitta kopplingar mellan den moderna fysiken och humaniora och konst. Det är en längtan som är fullt förståelig. Men Capras bokprojekt visar också på det vanskliga i att dra alltför stora växlar mellan två helt väsensskilda system som mellan fysik och andevärldens filosofi.
Relativt kronologiskt går Julia Ravanis igenom vetenskapshistorien med nedslag i Einsteins bägge relativitetsteorier. Einstein framstår ju trots allt som den främste naturvetenskaplige forskaren genom tiderna, även om det fanns några andra giganter, som Newton och Maxwell. De kommer förstås också till tals i berättelsen. Men det är något som skaver i Ravanis berättelse och hon återkommer flera gånger till skönlitterära verk som lite rör sig i gränslandet mellan facklitterära referenser och skönlitteratur. Lite som hållplatser i redovisningen av fysikens utveckling.
Kanske är det intresset för skönlitteratur som gör att Julia Ravanis observerar att fysikern som subjekt är en manlig figur, med Einstein som typisk representant för geniet. Några har spekulerat i att Einsteins första fru Mileva Maric kanske hade en avgörande roll i utvecklandet av åtminstone den speciella relativitetsteorin och analysen av ljusets och tidens egenskaper. Hon försvann snabbt bort i kulisserna och senare ur äktenskapet. Kvar som det ensamma geniet skapades Einstein både av fysikersamfundet och massmedierna. I början av 1900-talet var tiderna sådana att männen hade högre social rang inom både konst och vetenskap. Hos exempelvis konstnärsparet Gustaf och Maja Fjaestad tvingades Maja sluta med oljemålningar och övergå till textil förutom att sörja för barnens omsorg.
När Julia Ravinis kommer till kvantmekaniken, eller beskrivningen av den lilla världen i form av elementarpartiklar, handlar det inte främst om kaos utan mer om osäkerhet att förutsäga utfallet av ett enskilt experiment. Raka motsatsen till Einsteins universum, med andra ord. Einstein pressas successivt undan och nya forskarnamn framträder på arenan.
Men Einstein är inte bara historia. Fysiker har förkärlek för en speciell estetik. En vacker formel för att beskriva något fenomen anses vara mer sanningsenlig än en ful. I den bemärkelsen är Einsteins uttryck för sambandet mellan massa och energi ett bra exempel. Uttryckt som E=mc2. Men när det kommer till den allmänna relativitetsteorin försöker fysiker förena Einsteins formalism med kvantmekaniken till en teori om ”allt”, en teori om både det lilla och det stora. Ett försök att bygga en sådan teori är vad som kallas strängteori och en värld i tio dimensioner. Utan att lyckas. Kanske är teorin alltför ”ful”?
Julia Ravanis avrundar fysikhistorien med beskrivning av svart materia, som kallas svart för att vi med våra sinnen inte kan upptäcka den. Men som behövs för att få universum att stämma med in i den kosmologiska bilden. Så vad hände med skönheten i kaos? Kanske som den avslutande meningen: Matematiken är trots allt vacker.
Eller att fortsättning följer. Julia Ravanis fortsätter nu sina studier som doktorand i teknikhistoria. Där kommer hon troligen att få ett bredare utlopp för sin skrivlust än som fysiker. Och här finns talang som kan räcka långt.
