[210710] Att råka ut för en livshotande sjukdom kan ge incitament till att söka nya fundament för den identitet som sjukdomen ruskat om. I Snö och potatis skildrar Cecilia Hansson hur en resa till trakter där släkten levt i generationer kan räta upp och förnya självkänslan.
En genomliden och överstånden livskris blir i romanen anledningen till att sätta den egna identiteten i fråga och söka nya fundament för den, när den ruskats om av krisen. Huvudpersonen och jagberättaren går igenom en sjukdomsperiod som beror på Covid-19, även om sjukdomen inte nämns vid namn i boken. Av allt att döma är denna person identisk med Cecilia Hansson själv, så även om boken givits genrebestämningen roman kan den ses både som sådan och som en självbiografi och släktkrönika.
Sjukdomsupplevelsen föranleder en resa som i fysisk mening går till de nordnorrländska trakter där Cecilia Hansson växte upp och där hennes släkt levt i generationer. Resan går också tillbaka genom generationerna, och får på så sätt bidra till en förnyad och förklarad identitetsupplevelse hos berättaren. Det kommer att handla en hel del om de villkor för livet som det karga landskapet och långa avstånden mellan byarna dikterar, liksom om de faror som vintern och kylan ställer upp för människorna. Det handlar en hel del om döden.
Berättaren hade en farfar som gick ner sig på isen och drunknade. Hon hade en mormor som i omgångar var intagen på sanatoriet i Sandträsk. Norrbotten var hårt drabbat av tuberkulosen, som skulle kunna beskrivas som en pandemisk farsot som bestod i sekler. Nu går berättaren i det sedan länge tomma huset, där det finns tecken som tyder på att någon använder det som bostad. Hemlösa? Papperslösa? Trettiotusen patienter behandlades här under åren 1908 till 1964. Hälften av dem överlevde. De som dog brändes i krematoriet bakom huvudbyggnaden. De som fortfarande levde kunde se röken stiga ur den stora skorstenen.
Berättaren beskriver det uppdrag hon givit sig själv som ”att skriva sitt ursprung”. Det är träffande, men med det självbiografiska och släktkrönikerande anslaget kan följa en förväntan på att det rör sig om en bred episk skildring. Så är inte fallet. Cecilia Hansson formulerar sig i korta, pregnanta stycken, som fångar en situation, en karaktär, en relation. Det finns en viss norrländsk lakonism i stilen, som passar ämnet väl.
En central del av boken utgörs av berättarens kärleksfulla förhållande till sin dotter, som hon under sin egen sjukdomstid fruktar att tvingas lämna. Hon berättar fint om dotterns balettövningar och om hur de väljer kläder tillsammans. Berättaren har en bror, och denne hade en son, som dog av en tumörsjukdom redan som barn. Cecilia Hansson aktualiserar genom boken dödens närvaro i våra liv. Det är tungt men fint. Det måste också berättas.
På resan ser de norrsken. ”’Det märks att du längtar hem, säger min man’, och plötsligt känner jag mig stolt. Eller är det en ödmjukhet? Att inte göra sig märkvärdig, men ändå gräva i skenet där man står.”
Snö och potatis är en resa mot klarhet och försoning, skildrad med lyrisk förtätning och fin livsinsikt.
