[210612] När Konsthallen i Bohusläns museum i Uddevalla åter öppnar upp är det med en ett år fördröjd utställning av Charlotte Gyllenhammar med titeln Kastad/Cast. En av säsongens sista galleriutställningar i Göteborg är en Mondrian-lik upplevelse i färg och form kallad Traces of Angels av Mikael Fagerlund. Två visuellt väsensskilda konstnärskap med tvetydiga titlar som leder ut på olika konsthistoriska och filosofiska spår.
Utanför Bohusläns Museum i Uddevalla har nu Charlotte Gyllenhammars monumentala utomhusskulptur av ett barn instängt i en bylsig overall, ”Ute/Giant”, tagit plats. Den har senast kunnat ses vid Skissernas Museum i Lund i och med att pandemin tvingade Konsthallen i Uddevalla att skjuta på sin planerade utställning i ett helt år. Men nu är den där för att stanna sommaren ut och visar ett storskaligt närmast svartvitt konstnärskap som utgörs av såväl
skulptur i gips, lera och metall som fotografi och video.
Här handlar det i hög grad om att vrida och vända på perspektiven, vilket varit Gyllenhammars signum ända sedan hon 1993 fick stockholmarna att mitt i finanskrisen vända blicken uppåt och betrakta en avlövad 120-årig ek (sparbanksek?) hängande upp och ner på Drottninggatan vid Sergels Torg. Verket hade hon döpt till ”Dö för dig”.
I Uddevalla domineras det centrala rummet i Konsthallen av verken ”Moderform” och ”Kastad/
Cast”, som är en installation på ett avlångt podium med en kvinnofigur i gips stående och en inverterad negativ form vänd upp och ner och nedsänkt i golvet. På vägen dit kan man i det lilla rummet uppleva filmen Cast, som kan ses som förlaga till verket ”Moderform/Motherform”. Den skildrar en sittande roterande kvinna som får tung gipsmassa kastad på sig tills hon förvandlats till en bildstod – en slags levande död, likt offer för en rituell stening.
Kvinnors villkor, framför allt som utsatta och maktlösa, är återkommande teman i Charlotte Gyllenhammars verk. Särskilt ser man för sig hennes bilder på kvinnor hängande upp och ner. Här finns utsattheten också gestaltad i gipsverket ”Fury”, en liggande kvinnokropp insvept i vad som ska tänkas vara en päls, varför titeln då blir en lek med ord, som engelskans ord för päls (fur) eller för ilska (fury). Titeln tänks också associera till de tre hämndgudinnorna (furiorna) i romersk mytologi.
Ett textilt verk, ett sammetsdraperi, bildar fond till installationen Moderform med sina två kvinnoskulpturer. Det är gjort utifrån ett fotografi av det franska Cordeliersklostret, känt från franska revolutionen. Möte mellan de två verken i dels mjukt, dels hårt material, kvinnligt och manligt, är tänkt att framhäva kvinnans ställning i historieskrivningen som helig, upphöjd, anonymiserad och bortglömd. I manligt och kvinnligt ligger det också nära till hands att dela in de två konstnärskapen som beskrivs i denna artikel. För övrigt gör sig franska revolutionen påmind också i Gyllenhammars allra minsta verk här, en liten kärra, som trots sin guldglänsande yta ska påminna om den vagn som körde offer till schavotten.
Så där leker Charlotte Gyllenhammar med orden, associationerna och perspektiven och hänvisar till en filosof som Wittgenstein i sitt sätt att se och om att i sitt skapande befinna sig både inuti och betrakta sig själv utifrån.
Själv ser jag ett konstnärskap som till skillnad från eller åtminstone i betydligt högre grad än det som sprang fram i feminismens fotspår på 1970-talet anonymiserar kvinnokroppen. Det gäller inte minst de fotomontage av sammanfogade kroppsdelar till kantiga figurer som utstrålar misär och ensamhet. Är det ett medvetandegörande om kvinnofrigörelsens backlash hennes verk vill öppna ögonen för? Utställningen bidrar med generösa texter som vägleder seendet inför de enskilda verken.
*
Mikael Fagerlund tycks ständigt upptagen av frågan var gränsen går mellan måleri och skulptur och i vilket förhållande ljuset och färgen står till yta och djup. Han har i ett trettiotal år jobbat med reflexion och absorption av ljus. Utifrån sina egna undersökningar omvandlar han sedan sina rent visuella upplevelser till teoretiska beskrivningar.
Sedan några år tillbaka har Mikael Fagerlund flyttat från Uddevalla till Kiruna och säger sig starkt påverkad av denfjällnära naturen, särskilt tystnaden. I den samling han nu visar på Galleri Thomassen i Göteborg känns en del igen från hans tidigare utställningar. Men i några målningar, eller snarare objekt, visualiserar han på ett nytt sätt detta förhållande mellan ljus och färg i förhållande till yta och djup och hamnar i en sorts kvantfysiska teorier, vilket i hans senaste verk kan leda till frågor som om det verkligen är spår av stjärnfall vi ser och inte spår av änglar, traces of angels, som flyger över himlen. Att spåren har olika färg skulle då bero på hastigheten.
Mikael Fagerlunds tidigare närmast monochroma målningar visade släktskap med den ryska konstnären Kazimir Malevitj, som myntade termen
suprematism om sitt nonfigurativa måleri, som byggde på några få geometriska grundelement. Fagerlunds nu flerfärgade målningar/skulpturer har samröre med en annan av modernismens pionjärer, nederländaren Piet Mondrian, genom sina geometriska former och rena grundfärger. Grundfärgerna dominerar ju också
Fagerlunds tredimensionella verk i plexiglas med sin komplexitet och sina visuella upplevelser, som blir behållningen om man verkligen går runt och studerar verken utifrån olika perspektiv och upplever den kontemplativa stillheten på gränsen till andlighet som verken förmedlar.
