[210606] Det är något som aldrig släpper taget, som inte skall släppa taget om man inte vill riskera bli cynisk. Efter föreställningen för jag ett långt samtal med Adler Sandblads man, som är psykolog, om födelsens dramatik och helandets gåtfulla förlopp. Hemma igen tänker jag på två filmer med islamsk anknytning jag nyligen sett: Mustang och Nawals hemlighet, båda med konvulsiva motsättningar mellan generationerna som utgångspunkt, där döttrarna desperat strävar efter frihet från århundraden av undergivenhet, förtryck och fördomar – och där inte minst kvinnorna, vilket betyder mödrarna och mormödrarna, administerar den kontroll, som också är garanten för deras egen bevarade värdighet: att ha visat sig kapabla att diciplinera sina döttrar till ’anständigt’ beteende. Det var Fadime Sahindals mor som lockade hem henne och gav fadern möjlighet för att skjuta ihjäl henne.
I Mustang längtar döttrarna som galna efter att nå friheten i Istanbul och i Nawals Hemlighet leder en vid födseln fråntagen son med ’fel’ fader till att denne son senare kommer att bli moderns bödel i fängelset hon kastats i och därmed far till det tvillingpar som efter hennes död uppdras leta reda på deras far och okände bror – vilka följaktligen befinnes var en och samma person, en svår chock för de båda syskonen, varefter Nawal äntligen kan vila i frid.
För man blir inte helt och fullt den människa man var tänkt att vara utan att förstå sin bakgrund, liksom motiven för denna bakgrund. Att lära känna sin historia är att sluta famla och bli kapabel att agera i fullt medvetande.
I Adler Sandblads fall handlar det om något så ofatt(grip)bart som ett brev som aldrig kom fram, en familj som aldrig fick ens försöka.
Det kan tyckas att en svensk historia om ett barn som omhändertas väl och adopteras bort till respektabla människor i jämförelse med dylika dramer är oskyldigt och stillsamt, men verkligheten ter sig inte alltid så och det är detta verkliga drama Fia Adler Sandblad gång på gång sökt sig tillbaka till för att avslöja dess livslånga dramatik. För modern en gång och för dottern, som bara vid ett enda tillfälle träffade sin mor i ett möte som var allt annat än idylliskt och utgör kärnscenen i den nya föreställningen. Övergreppet som bestod av att en mor berövades sitt barn och ett barn sin mor glöms inte och vi är alla omringade av de sår som har med denna grundproblematik att göra och som i varje samhälle är omgärdad av stränga föreskrifter och moralkodex – allmänna uppfattningar om ’vad folk skall säga’, som kanske är de mest svårbesegrade.
Fia Adler Sandblad har i tidigare föreställningar beskrivit hur illa hon som individ stämde överens med sina adoptivföräldrar och i den nuvarande pekar hon på en talang för terrängritt hon visade sig ha gemensamt med sin fysiska mor! Många är de historier man hört genom livet hur till synes minimala oöverensstämmelser mellan adopterade barn och deras nya föräldrar lett till förbluffande konflikter och lidanden, men det tas det som regel ingen hänsyn till i samhällets lagar och ageranden, helt enkelt för att de framstår som på tok för – oöverkomliga för att inte säga besynnerliga.
Det är ett finstämt, ytterst känsligt drama Fia Adler Sandblad driver upp till ytan för beskådande för den som vill se. Något som inte bara kan bedömas för sitt agerande men som en verklig gärning, en medveten aktion för en ny förståelse, förlåtelse, för ett nytt liv.
