[210521] Alla har vi nog fuskat och ljugit någon gång. Låtit ett barn vinna en tävling för att undvika tårar och tandagnissel. Dragit en vit lögn när vi inte orkat delta i ett evenemang. Gjort kollegans nya frisyr snyggare i snacket än i verkligheten. Men det finns många grader i helvetet och i ohederligheten.
Lögner och fusk i vetenskapen slår hårdare än i vardagen. Dels för att det undergräver den allmänna tilltron till forskningen, dels för att fusket kan drabba människor, inte minst inom medicin. Dagens samhälle – med pandemi och klimatkris – kräver dessutom att vi förlitar oss på forskningen mer än någonsin. Den fuskande forskaren ger näring åt populisters forsknings- och etablissemangsförakt.
I boken Fuskarna gör Kjell Asplund en djupdykning ner i ett antal stora och uppmärksammade vetenskapliga fuskskandaler. Detta sker utifrån hans professionella horisont som läkare och tidigare generaldirektören för Socialstyrelsen.
Forskningsfusk är inget nytt. Sådana som Ptolemaios, Mendel och Pasteur friserade alla sina empiriska data, så att de bättre skulle passa hypotesen. Enligt vederhäftiga källor anses också flera av Freuds fallberättelser vara mestadels fejkade.
Vad är då skillnaden mellan nu och då? Två saker: idag finns en kraftigt ökad forskningsvolym och en striktare formaliserad forskningsetik. Enorma skatteflöden går till forskning, vilket gör att vi kan och bör ställa hårdare krav på att hanteringen är korrekt.
I bäst true crime-anda berättar Asplund om flera ökända forskningsfuskare. Först ut är Diederik Stapel, en framgångsrik nederländsk professor i socialpsykologi som fabricerade sina resultat. Varför? Själv var han ovanligt frikostig med att ge förklaringar; psykolog som han var.
Först berodde det på frustration över hur spretig och trög forskningen var, att det var svårt att nå snabba och slagkraftiga resultat. Bättre då att ta genvägar till smaskiga och sexiga resultat, sådant som ger professionell status och mycket medialt spinn.
Stapel ”bevisade” att ovårdade miljöer – en skräpig tågstation – gjorde trafikanterna mer rasistiska i sitt språkbruk. Dessutom ”fann” han starka samband mellan köttätande och själviskhet. Braskande resultat som passade in i samhällsdebatten, gödde hans ego och spann i media. Förlorare blev sanningen. Stapel försvarade också fusket med postmodernt bludder; att sanningen är pluralistisk, relativ och perspektivberoende, att alla har sin sanning. Slutligen pekade han på dagens skenande forskningskonkurrens, att en hård och hetsig konkurrens, med kommersiella intressen, frestar till genvägar och rundade hörn. Ibland väger megalomanin tyngre än moralen.
Självklart hamnar också Macchiarini i fokus. Ingen nationell forskningsskandal har slagit så högt och hårt. Med sitt fräcka och flagranta fusk åkte Macchiarini räkmacka genom många kontrollinstanser. Inte heller har de fyra visselblåsarna fått någon fullständig upprättelse. Istället hotades de med avsked (s.62). Macchiarini spelade också högt i sitt privatliv; ljög för omgivningen och sin partner – karriärsjournalisten Benita Alexander – att de skulle vigas av självaste påven, att paret Clinton skulle medverka vid bröllopet och att Andrea Boccelli skulle sjunga där. Tyvärr var påven dubbelbokad och Macchiarini var sedan länge bjuden på besök i Paraguay. Många varningsklockor ringde, men få lyssnade. Själv var Asplund den som ledde utredning om Macchiarinis forskningsfusk.
Men hur kunde så många falla för Macchiarinis fusk på en så högt ansedd institution som Karolinska? Ska inte elitinstitutioner och dess medarbetare var skarpare än så här? Asplund menar att Maccharini hade en särskild begåvning att fånga upp det som rörde sig i tiden. Med en massa trendkänsliga fraser – buzz words – utmålade han sig själv som en visionär som låg i vetenskapens absoluta framkant. Han var skicklig på att läsa av personer och situationer, att bygga allianser, rigga osunt grupptänkande och bete sig vägvinnande. Fjäska, kallas det ibland.
Exempelvis tillät han många medförfattare till sina vetenskapliga publikationer, vilket skapade ett brett och prestigefullt nätverk av lojaliteter och medagerande. Medarbetare som i efterhand har velat stryka sitt namn ur dessa komprometterande samarbeten. Macchiarini blev snabbt uppburen och omsvärmad, fick prestigefyllda forskningsanslag från Vetenskapsrådet och EU och Stockholms läns landsting. Hans fusk var inte unikt, men dess följder var fatala och förödande. Dessutom slog skandalen skoningslöst hål på myten om den oförvitlige forskaren och prestigemänniskors speciella upphöjdhet.
Macchiarini hade, enligt Asplund, en lång förhistoria av att ”förbättra sina forskningsresultat”. I Barcelona, Florens och Paris, där han tidigare tjänstgjort, fanns många tvivelaktiga erfarenheter. Många ansåg att Macchiarini tog för stora risker, att han äventyrade patienters liv, vilket framkom med all tänkvärd tydlighet i Bosse Lindqvists SVT-dokumentär. Klagomålen var många, under många år. Macchiarini höll sig dock undan då komplikationer, klagomål och tvivel uppstod. En extern utredning, ledd av professorn Bengt Gerdin, slog redan 2014 fast att det fanns många oegentligheter i Macchiarinis publikationer. Ändå friade Karolinska honom från anklagelser om oredligheter, vilket var en stor överraskning för många (s.61-62). Det konstaterades visserligen att Macchiarini hade lämnat vilseledande uppgifter, men ”detta fusk lades sedan till handlingarna.”
Även andra storfuskare tas upp, exempelvis Andrew Wakefield som med friserad data ”bevisade” att mässlingvaccin kunde ge autism. Denna ”upptäckt” fick under många år till följd att vaccineringsgraden sjönk i många länder. Än idag är Wakefield en ikon och martyr i ljusskygga antivaccinkretsar. Under fjolåret har vi Mandeep Meehra, professor vid Harvard, som i sitt forskarteam publicerade en artikel i prestigetidskriften Lancet. Där fuskbevisades att det gick att behandla covid-19 med klorokin. Som bekant hakade Trump och Bolsonaro på detta braskande besked, vilket gjorde historien ännu sunkigare. Den speciellt allvarliga risken med att prestigefulla instanser som Harvard och Lancet fastnar i sådana solkiga sammanhang är tydlig: det skapas en populistisk misstro mot systemet, mot experterna och eliterna, mot ”de däruppe”.
Vad är det då som skapar fusk och fuskare? Asplund är föredömligt tydlig och pedagogisk här, långt mer offensiv än forskare annars brukar vara. Utifrån uppgifter brukar storfuskare ha vissa dominerande karaktärsdrag: narcissism, fåfänga, psykopati och riskbenägenhet. Dessa egenskaper finns överrepresenterade hos de flesta brottslingar. Liksom att fuskare tenderar att vara män, påfallande lika de hänsynslösa alfahannar som regerar i näringslivstoppen och i andra högstatusdomäner. Problemet består i att så många låter sig duperas och följer alfahannen. ”Den starke ledarens” draksådd har ödelagt mycket genom historien. Skillnaden är att forskningen gäller för att vara det kritiska och rationella tänkandets orubbliga bastion – inte någon lekstuga för lycksökare.
Asplund länkar detta till dagens mediala och narcissistiska marknadssamhälle, där karismatiska personligheter ofta får enormt utrymme trots att innehållet i deras produkter och prestationer är svagt. Dagens akademiska belöningssystem bär också ett ansvar eftersom det premierar den som publicerar snabbt och slagkraftigt, vilket lockar till genvägar. Asplund uttrycker det med att ”De stora vetenskapliga tidskrifterna har en preferens för nyheter på bekostnad av absolut sanning.” (s.134). Detta är också ofta kommersiellt drivet.
Att dagens forskning är så prestigefull lockar också till sig prestigekänsliga personligheter, sådana som vill glänsa och glamma, mer än något annat. I den upphettade konkurrensen gäller det att synas. Asplund pekar också på att akademin, vid sidan om sporten, är den miljö som är mest ”präglad av rankinglistor” (s.117). Det gäller att få maximala poäng på så kort tid som möjligt, att bli en sensationell vinnare i omgivningens ögon. Vetenskaplig ära och berömmelse är, enligt Asplund, ledstjärnor för många karriärsstressade forskare (s.111). Kvantitet blir då många gånger viktigare än kvalitet, skenet blir viktigare än substansen.
Publiceringsmaskineriet styrs dessutom av bibliometriska mekanismer som bäddar för listiga knep bland forskarna och forskningsinstitutioner. Bland annat finns det tidskrifter som garanterar en snabb publicering – av ett slarvigt och svagt material – mot att forskaren betalar. Dessa så kallade rovtidskrifter (predatory journals) ger forskaren snabba publikationspoäng, tidskriften får pengar och systemets giltighet urholkas. Ett annat sätt är att plocka in orimligt många medförfattare till artikel som ger publikationspoäng. Detta kan vara ett sätt att – mer eller mindre korrupt – skapa allianser och utöva tjänster och gentjänster mellan karriärinriktade kompisar. Asplund berättar om en artikel med 5154 författare. Välbekant är också att Macchiarini hade hela 26 författare till två av sina artiklar, varav en i Lancet (s.83).
Hur vanligt är då forskningsfusk? Enligt Asplund beror det på hur fusk definieras. Mellan slarv, använda listiga kryphål och regelrätt fusk finns många gråskalor. Undersökningar visar att hela 14 procent av alla forskare känner till en fuskande kollega. När det kommer till självrapportering sjunker siffran, såklart. Tar man med lindrigare former av fusk hamnar siffran på att 72 procent av alla forskare har fuskat någon gång. Värst tycks fusket vara inom medicin (s.121), även om det kan bero på att där finns mycket resurser och att kvantitativa data är lättare att kontrollera än kvalitativa. Dessutom blir en felaktig behandlingsmetod långt mer kännbar än några plagierade sidor i en litteraturvetenskaplig text. Om fusket ökar är svårt att säga. Visserligen ökar antalet avpublicerade forskningsartiklar, men också volymen forskning.
Inget av allt detta är nytt, tvärtom. Under fjolåret publicerade DN-journalisten Hanne Kjöller boken Kris i forskningsfrågan: Vad fan får vi för pengarna? Där visas med mycket metaforskning och många talande exempel att dagens vetenskapliga regimer behöver justeras och korrigeras, åtminstone om de vill bibehålla respekten hos skattebetalarna, tjäna samhällsnyttan och att forskare inte bara kör sitt eget karriärsrace. I grunden handlar det ju om att förvalta ett förtroende från den skattebetalande allmänheten. Om att forskning är viktigare än flum. Om att vi alla, oavsett position och prestige, måste försöka vara goda människor bland människor i ett demokratiskt samhälle.
