[210518] Kim Thúy kan inte släppa kriget, det krig vi vanligen kallar Vietnamkriget men som de själva benämner ”det amerikanska kriget”. Det som varade mellan 1954 och 1975 och innebar ofantliga, rent groteska mänskliga förluster inte enbart i döda och sårade.
”I alla krigszoner smyger sig det goda in och får fäste, också i ondskans sprickor. Förräderi går hand i hand med hjältemod, kärlek flörtar med svek. Fiender närmar sig varandra med ett och samma mål för ögonen: att segra. I denna sin gemensamma strävan visar sig människor samtidigt starka, dåraktiga, fega, lojala, storsinta, vulgära, oskyldiga, trosvissa, grymma, modiga … Därför återvänder jag till kriget. Än en gång.”
I sin debut, Ru, 2009 (på svenska -11) tar Thúy oss med på en resa från Vietnam i flyktingbåt till Malaysia som tioåring innan de hamnade i Kanada där hon fortfarande bor med sin familj. Vi är med både i hemlandet, i barndom, vid senare återresor, som barn och vuxen i det nya landet.
Em, som den nya romanen heter, skiljer sig en del från de tidigare alstren (tre romaner) i det att den inte berättar i jag-form eller följer en enda person eller familj. Här blir det istället något av en stafettberättelse när vi är med ett flertal människor över tid.
Kim Thúy breddar perspektiven och förskjuter gränserna få möjlig empati, samtidigt som hon visar på krigets absoluta vansinne. Och som förut har hon en totalt ickeförebrående hållning till dem hon skildrar, oavsett hur de beter sig eller vilka handlingar de begår. På några få rader eller sidor spränger och öppnar hon livets alla dimensioner. Och språket är så rent och klart och poetiskt vackert, det ser och verkar så enkelt. Efter endast ett par sidor är jag i eufori, och jag måste fråga mig om den verkligen kan hålla i sig genom bokens hundrafemtio sidor.
”Det jag tänker berätta är sant, eller åtminstone sanna historier, men bara till en del, fragmentariskt och ungefärligt. Det är nämligen omöjligt för mig att återskapa himlens blå nyanser när marinkårssoldaten Rob läste ett brev från sin käresta samtidigt som rebellen Vinh själv skrev ett under en stunds vila, ett kort bedrägligt lugn. Drog färgen åt turkos eller azurblått eller snarare åt klarblått och kobolt?”
”Vilken temperatur höll vattnet i brunnen som herr Ut knuffades ner i innan sergeant Peter brände honom levande med sin eldkastare? Vägde herr Ut hälften så mycket som Peter eller kanske två tredjedelar? Var det Peters kliande myggbett som fick honom att tappa humöret?”
Vi får inblickar i Vietnams historia, i krigets fasor och lisor. Exempelvis berättas det om ”Operation Babylift”, om hur man skeppar föräldralösa barn från Vietnam, via en mellanlandning på Guam till USA när de drar sig ur kriget. Hur det första planet exploderar strax efter starten och de sjuttioåtta barnen ombord alla omkommer. Men också om hur Playboygrundaren Hugh Hefner lånar ut sitt privata plan för att hämta hem barnen, och hur hans pinupvärdinnor, de så kallade Bunnys, ”… lyckas avväpna barnen med samma charm som de annars använder för att göra män knäsvaga.”
Alexandre äger ett gummiplantage, han handlar med kautschuk, ”det vita guldet”. Till sin hjälp har han sextusen ”kulier”. Kulier kallades slavarbetare som främst hämtades från Kina och Indien och spreds över världen för att hamna på sockerplantage, i gruvor eller vid järnvägsbyggen, på liknande sätt som svarta skeppades från Afrika
En av dem som arbetade för Alexandre var Mai, som emellanåt blev utsatt för hans dåliga humor och makt. Hon hade länge velat döda Alexandre och hämnas sitt folk, men
”Hon kom av sig när hon mötte hans lugna blick, hennes flammande vrede stillnade i ett slag när hon plötsligt tyckte sig återvända till hembyn, till Ha Longbuktens rofyllda och mättade gröna ton.”
Och trots klasskillnader och de olika positionerna, eller kanske på grund av dem, blev de ett par. De fick dottern Tam.
Alexandre och Mai dödas i ett attentat, Tam räddas ur massakern och tas om hand av en en amma innan hon hamnar på ett barnhem i Saigon och fostras där av nunnor. Tam börjar senare arbeta på en nattklubb, ett arbete som småningom landar i prostitution bland amerikanska soldater
”I sin ensamhet får hon inviter av soldater med sår osynliga för ögat men möjliga att känna när man rör vid dem i mörkret, likt självlysande havsalger som bara kan skönjas när mörkret har fallit. Männens rädsla och ångest stillar hennes egen, deras kompakta kroppar får hennes att kännas lättare.”
Efterhand blir romanen dessvärre lite väl allmänt hållen och vi får följa med en rad personer lite kors och tvärs, jag blir tyvärr inte längre lika indragen och begeistrad. Stilen blir också lite torrare när det dokumentära stundvis tar över väl mycket, som glömmer författaren poesin. Det handlar då bland annat om krigets grymma efterverkningar, om växtgifterna Agent Orange, White och Blue. Det var endast Agent Blue som bet på riset som annars stod emot det mesta. Allt annat dog. Och att barn i dag, fyrtiofem år senare, föds med grava missbildningar.
Tam gifter sig med Isaac på Guam där de adopterar ”gatubarnet” Louis och startar ett snart storväxande företag med nagelsalonger som sprider sig över världen. Det blir många flygresor för Louis, det blir många flygresor för Emma-Jade och vi möter Naomi som engagerar sig för barnen som skall till USA, det är folk som adopterar och det är de adopterade. Det är, som sagt, en rad personer vi inte kommer särskilt nära utan som mest svischar förbi. Kanske är det tänkt att visa på att människors öden drabbar blint, anonymt, och inte måste vara kopplat till enskilda individer.
Kim Thúy och Louis Boudreault, vars konstverk finns på innerfliken till romanen, samtalar med varandra. Thúy uttrycker sin entusiasm över den tecknade lådan med sina trådar
”Louis Boudreault: När jag är färdig kommer man kunna se med blotta ögat att lådan rymmer det outsägliga.
Kim: Alla dessa livstrådar som avtecknar sig mot tidens flod.
Alla dessa trådar utan knutar utan fästen som tillsammans bildar de övergivnas livslinje.”
