[210516] Nya föreställningen på Skogen Yellow Puzzle Horse handlar helt enkelt om ’hur det hänger ihop’. Hur mycket svamp blir jag en del av när jag äter upp en, i vilken utsträckning kan jag förstå mig själv som ett djur – eller varför inte en insekt?
Ingenting är för stort eller för litet i Dinis Machados arbete med tillvaron, där denne i dansens form genomför en imponerande presentation av en serie uttrycksformer för olika psykiska tillstånd, som visserligen är mänskliga, men också aktualiserar djurens omedvetna, förstått icke-intellektuella, reaktioner, vilket i föreställningsögonblicket förvandlas till en del av vår egen närvaro, åtta tillåtna besökare, som i detta ögonblick känns mer än exklusiva.
Dinis dans – först i en utstuderad transsexuell patchwork-klädnad, sedan i en bit ’spindelväv’ ur dekoren som på samma gång markerar den fysiska manligheten och det kvinnliga sinnelaget – är rasande skicklig vad gäller att markera den hårfina skillnaden mellan människa och djur, på vilket sätt den frånvarande tanken förfinar djurets intuitiva reaktioner, vilket förskönar dem och gör dem lättare att ”förstå”. Här finns ingenting att dölja, men en hel massa att vinna klarhet omkring.
Dock tappar dansaren, föreställaren, berättelsens magnetism vad det lider, något av skärpan försvinner i upprepningar som inte bjuder på någon förnyelse i det drama som satts igång.
Det samlade intrycket är ändå en jättestor öppning för förståelsen av, hur underfundigt naturen är uppbyggd, och vi med den, i ett kommunikationssystem vi kan använda oändlig tid för att genomskåda utan att helt och hållet lyckas.
Det var kanske aldrig meningen. Det är kanske därför vi lever, trots allt, oavsett vem vi är och vem som ser oss.
