[210509] Man lämnar aldrig Skogen besviken. Scenen på Masthuggsterassen erbjuder inte bara föreställningar med överraskande skönhetsvärden, den när också tanken, båda ting som gör att man uppsöker platsen med förväntan som man ett par timmar senare fått infriad – hur ofta kan man säga något sådant?
Den här gången består föreställningen, producerad av Anrikningsverket, av en sökande presentation av vad som händer i en trädgård, årstid efter årstid, år efter år. Landskapet är skapat på golvet med hjälp av skruvsäkert sammanfogade kvistar, belysningar, högtalartext, rörligt vatten placerat i tre avlånga kantförsedda plåtar på en flyttpall, en ”stol” som liknar en fågelspindel och en uttjänt gammal kratta.
Vi får följa en detaljrik berättelse om vad som dyker upp i denna trädgård, varför och med vilka konsekvenser. En historia som skildrar möten. Den läses på engelska och jag märker att jag hellre hade hört dem på svenska eftersom språket borde varit lika ’jordat’ som allt annat i designen, som inte ber om några spekulationer eller fria fantasier, bara om att bli sedd, lyssnad till – verkligen iakttagen.
Föreställningen förankrar sig, väl vetande att i trädgårdsarbetet duger drömmar föga, i det konkreta och kunde beskrivas som rena lovsången till Candides avslutande ord i Voltairs roman med samma namn: ”Det är väl talat, men vi måste odla vår trädgård (il faut cultiver notre jardin)”.
Hela spelet är så skickligt genomfört, och så trollbindande, att man glömmer tid och rum. Agerande spelare växer långsamt till något ’annat’ framför ögonen på oss, utan att vi får svar på vad. Men man behöver inte till varje pris få svar på allting utan tar i efterhand i stället tacksamt del av texten bakom föreställningen i ett litet häfte man får med sig hem med titeln Putting the Garden to Sleep, vilket är exakt vad vi just bevittnat.
