[210427] Under pandemiåret har det ofta sagts att vi behöver konsten och litteraturen som mest nu. Som ett sätt att förhöja, trösta och sätta perspektiv på det vi går igenom. Men kriser är inget nytt utan har präglat alla tider och människor. Ett krisfritt människoliv är svårt att föreställa sig utanför den glättiga reklamen och utopiernas nya sköna världar.
Kris och konst håller samman den brittiska kritikern Olivia Laings essäbok Märkligt väder. Tidigare har Laing gjort sig känd med boken Den ensamma staden, en skildring av hur den kärleksdumpade författaren genomlever ett ensamt och deprimerat år i New York genom att söka sig konsten. Enslingen söker sig till andra enslingar; kris och konst går hand i hand.
Om den tidigare essäsamlingen var tydligare självbiografiskt kopplad, flyter denna bok runt bland många olika ämnen och personer. Det är en generös volym med avstamp i egensinnigt handplockade konstnärskap som rör och berör. Vissa mer kända än andra. Texterna har producerats under många år, så tidsfärgningen varierar utan att punktera nutidskänslan i läsningen. Någon direkt anknytning till covid-19 saknas, vilket bäddar för att texten behåller mycket av sin aktualitet när vi kommit ut ur den pandemiska tunneln.
Både levande och döda konstnärer och författare sätts i fokus. Mestadels är det gränsöverskridande konstnärer som porträtteras, inte sällan med 80-talets aidsepidemi som tragisk fond. Här möter vi exempelvis Freddie Mercury, Derek Jarman och David Bowie, en helig treenighet för Laing.
Laing berättar om hur samtiden desperat försöker göra den extravaganta gayikonen Mercury till en heterosexuell casanova, trots att alla tecken tyder på det motsatta. Mainstreaming eller heterosexuell appropiering kanske det kallas. Sorgligt att konstatera att så många människor behöver släta ut skillnader för att kunna leva med annorlundahet. Detta länkar Laing till sin egen uppväxt tillsammans med en lesbisk mamma, ett faktum som ständigt försökte slätas över av omgivningen. Mercurys utmanande queera personlighet parerades av de övriga bandmedlemmarnas slätstrukenhet. Laing liknar dem vid fysiklärare på disco.
I den rörande essän Gnistor och halm möter vi Derek Jarman, den brittiska regissören och kulturella mångsysslaren. En ytterst produktiv man som tidigt kom ut som hivsmittad och som utmanade det samtida thatcheristiska samhället, med ökande klyftor och marginalisering. Läsaren möter Jarman genom hans passion för trädgårdsodling; hans förunderliga förmåga att få de mest ovanliga och ömtåliga plantor att slå rot och blomstra i den kargaste mark. Andra texter handlar om queer brittisk konst och konceptkonst, ämnen där Laing trivs som bäst.
David Bowie förenas med Andy Warhol. Här berättas om hur dessa två konstnärer träffades och hur deras konstnärskap kommunicerade med varandra. Som skådespelare nådde Bowie inga noterbara höjder, annat än då han gestaltade Warhol. En konstnärlig kongenialitet ända in i slutet då Bowie spelade in sin sista video i en konstnärsateljé.
Även nutida engelskspråkiga författare presenteras i överflöd, som Hillary Mantel, Ali Smith, Chris Kraus och Deborah Levy. Här är det – till skillnad från i konstnärssektionen – kvinnor som dominerar. Stridbara, skarpa och sårbara författare, skriftställare som sätter ljusbågar och fäller skuggor över sådant vi vanligen inte lägger märke till eller förmår verbalisera. Eller för att citera: ”Konsten är en ett av de främsta verktygen vi har för att göra oss mer mottagliga och kunna se bortom oss själva.” (s.177).
Olivia Laing är en utomordentligt skicklig essäist, här kompetent överförd till svenska av Anna-Stina Johnson. Laing lyckas hålla balans mellan sitt berättarjag och de personer hon skildrar, en balansgång som blir allt svårare bland författare i dagens egofixerade digitalsamhälle, där så många skribenter liksom måste gå in och kladda med sig själva, i tid och otid. Utgångspunkten bör vara att skildraren ska ta ett steg tillbaka inför den/det skildrade. Inte stå och vinka och viska i förgrunden.
Laing håller också en osviklig balans mellan stort och smått, tonen är inbjudande och direkt, utan att bli vare sig publikfriande eller snobbig. Kunskapsrikt, men aldrig överlastat eller kulturellt exkluderande. Att volymen spretar åt många olika tematiska håll kan möjligen irritera den läsare som vill ha räta linjer och förutsägbar struktur.
Att Laing favoriserar den gränsöverskridande konstnären framför den trygghetssökande kontorsmänniskan är uppenbart. Lika uppenbart får vi som läsare – queera eller inte – stå ut med att boken har ett brokigt innehåll. Ett innehåll som inbjuder till reflektion och fascination.
