[210424] I ”diktsamlingen Undergången väcker Malte Persson med stor litterär hantverksskicklighet liv i såväl ett klassiskt ämne, dödsinsiktens betydelse för våra liv, som i klassiska versformer.
Inte vet jag om den pågående coronapandemin haft något avgörande inflytande på hur Malte Persson valt ämne för diktsamlingen Undergången, men sambandet ligger förstås nära till hands för en gissning. Hur som helst har vi här att göra med ett av litteraturens, och bildkonstens, mest klassiska motiv, vanitas eller fåfängligheten, alltså upplevelsen av och uttrycket för hur liten betydelse det har att vi strävar och strider, lider och njuter, när döden ändå är ofrånkomlig.
Malte Persson har sedan han med romanen Livet på den här planeten nominerades till Borås Tidnings debutantpris för snart tjugo år sedan byggt upp en litterär karriär som gör honom till en av landets mest intressanta författare. Inte minst spännande är hur han virtuost behandlar och förnyar klassiska versformer så att de känns helt samtida, medan deras formella klang och skönhet bevaras.
I Undergången rör det sig främst om sonetten, den fjortonradiga efter strikt mönster rimmade versen. Malte Persson har förmågan att plocka ur den all gammaldags högstämdhet, samtidigt som han ger uttryck åt en isande utveckling av vanitas-motivet, nämligen hur inte bara den enskilda människan och hela mänskligheten är dömda till undergång. Att bli glömd är inte längre aktuellt, då glömskan förutsätter förekomsten av ett minne. Så här kan det låta:
I en frånvaro av utopier
slutar jämlikt medvetandets era
utan kön och makt och hierarkier
att förvalta och dekonstruera.
Oavgjort, likt alla teorier,
slutar kampen mellan Zeus och Hera
utan skillnader och symmetrier,
bortom allt det straighta eller queera.
Inget kommer avvika från inget.
Redan gäller dödens likhet alla:
lik blir både fattiga och rika.
Jämlikast blir dock det kalla tinget
När ingen finns som kunde kalla
något olika och annat lika.
I dikten framgår hur Malte Persson med obesvärad elegans sammanställer diktmaterial från den antika gudavärlden med nutida genusteoretiskt influerade identitetsmarkörer. För båda gäller samma villkor, det finns ett tidens slut där både dröm och verklighet ska slockna. För läsaren kan detta till synes dystra besked bära med sig en maning till reflexion över hur det liv som ännu är för handen bäst kan levas och värdesättas.
Undergången avslutas med en lång berättande dikt, med början i pandemins 2020, varifrån världens utveckling snabbspolas bakåt. De döda från slagfälten stiger upp ur sina gravar och vandrar bakåt till den födelse varifrån de försvinner in i oföddheten. De första skrivtecknen löses upp från lertavlan, de svarta hålen i rymden måste lämna ifrån sig allt de sugit in. Till sist kollapsar allt materia och energi in mot den punkt som endast utgörs av möjlighet.
Det är oerhört snitsigt diktat, tankeväckande och, faktiskt, hoppingivande. Möjligheten föreligger.
