[210410] Tydligt är att digitaliseringen sedan länge håller på att rita om den existentiella kartan. Vare sig vi vill eller inte, använder vi dagligen och stundligen ett flertal digitala apparater och tjänster. Och enligt många experter befinner vi oss bara i början på den digitala revolutionen.
Katarina Gospic är en välkänd neurovetenskaplig forskare, tillika författare och föreläsare med framgångsrika folkbildarambitioner. Tidigare var det hjärnan som stod i fokus, nu är det interaktionen mellan maskinen, hjärnan och kroppen. I hennes senaste bok Digital tsunami är anslaget teknikoptimistiskt, naturligtvis med den sedvanliga uppmaningen att tekniken blir vad vi göra den till.
Vi kan trycka i oss en massa tomma digitala kalorier genom att slösurfa, men vi kan också programmera, utveckla appar och bygga smarta system för att upptäcka pandemier, hejda miljökatastrofer och leva sundare. Även rättssystemet kan bli effektivare och mer träffsäkert om maskiner hjälper till med att begränsa den mänskliga faktorn och motverka slumpen, vanetänkandet och fördomsfullheten. Så, med en nött metafor: med hammare kan hus byggas, men också skallar krossas. Möjligheter och hot löper parallellt, här liksom överallt.
Att datautvecklingen går i rasande takt exemplifieras med att dagens undervisning digitaliserades på några månader när pandemin slog till. Att idag mötas på Teams eller Zoom är en normalitet, så ”framtiden är redan här”, för att tala direkt med Gospic. Med ytterligare några steg framåt, kommer vi ha fullständig maskininlärning, alltså maskiner som inte bara lär sig det vi instruerar dem till att göra, utan också utvecklas på egen hand. En så kallad singularitet, där maskinen tänker vidare. Artificiell intelligens (AI) utvecklas rasande snabbt och snart är maskinerna mycket smartare än vi själva.
Självkörande bilar, datasimulerade husbyggen och diagnosticeringsverktyg för sjukvården, här har vi tre av de oräkneliga möjligheter som öppnar sig med AI. Vid sidan om AI, finns även förkortningarna VR och AR. Det första är virtual reality, vilket vi möter i dataspel och simuleringar. Med augmented reality förhöjs vår livskänsla genom att vi kan träda in i romerska gladiatorspel, dyka ner i fantastiska korallrev och bestiga ett perfekt Mount Everest i soffan, tredimensionellt, själva eller tillsammans med andra människor. Vi kan också förändra och förbättra dessa miljöer: med bättre väder, renstädat och utan störande medturister. Vi kan också gå runt på digitala husvisningar, traska runt i Salvador Dalí-tavlor och kliva runt bland pyramiderna i Egypten.
Leder detta till att vi utrotar tråkigheten och ofullkomligheten i våra liv, en gång för alla? Eller kommer den digitala drogen att bli som alla andra toxiska och beroendeframkallande substanser? Mycket vill ha mer. Dosen måste oupphörligen höjas för att vi ska bli nöjda. Detta fantastiska parallella universum kallas metaverse på fackspråk och, enligt författaren, kommer det bli ”vårt nya normala” (s.33). Dessutom finns det stora och uppenbara miljövinster med att resa och skaffa sig extraordinära upplevelser digitalt. Vi vistas bland de bästa korallreven och glaciärerna, utan att skräna och skräpa ner. Naturen lämnas i fred och får läka.
Vad är dock baksidan med denna sköna nya värld? Flera gånger i boken nämns att den ledande nationen inom artificiell intelligens är Kina, en hänsynslös kommunistisk enpartistat som bevakar sina invånare minutiöst. Att dagens västliga liberala demokratier så obekymrat handlar med Kina, men samtidigt så demonstrativt bojkottar och pekar finger åt Venezuela, Nordkorea och Kuba, är inget annat än dubbelmoral. Men där pengar finns att hämta, brukar moralen kunna töjas och böjas på de mest förunderliga sätt.
Även dagens techjättar gör stora pengar på att systematisera och sälja våra digitala spår. Det tydligaste exemplet är skandalen kring Cambridge Analytica, där Facebookanvändares data användes för att skapa skräddarsytt politiskt kampanjmaterial vid det amerikanska presidentvalet 2016. Bortom detta poppar det upp skräddarsydda banners överallt på nätet.
Gospic ger oss den enkla tumregeln att ”om vi inte betalar för en digital tjänst, är det vi själva som är produkten” (s.45). För våra digitala spår används för att skapa snärjande strategier, kommersiellt eller politiskt. Mest av allt handlar det om pengar, om att snärja och smörja oss som konsumenter. Återigen visar sig den digitala dubbelheten: å ena sidan kan digitaliseringen begränsa vårt resande och mätta vårt materiella upplevelsesug, å andra sidan möts vi av ständiga skräddarsydda erbjudanden som ska få oss att tokshoppa.
Naturligtvis kan vi bli medvetna och hytta med näven, men mot jättar som Facebook, Google och Amazon förvandlas vi ohjälpligen till minimala och menlösa Don Quijote-figurer. Bara Facebook, med dess dotterföretag Instagram, Messenger och Whatsapp, har 2.2 miljarder användare. Google har 1.5 miljarder användare, medan Amazon har 310 miljoner kunder.
Gospic beskriver och förklarar hur vår användardata brukas och missbrukas, men utmynnar mest i platta slutsatser som ”Ny teknologi kräver ansvarsfulla företag och lagstiftare med huvudet på skaft (s.48).” Javisst. Att en extremt lönsam marknad ska självreglera sig, har vi hört förut, precis som att Kina genom handelsförbindelser ska bli mer demokratiskt. Men händer det? Allt för sällan. Med eller utan GDPR finns många och stora utmaningar, inte minst då dagens techföretag är globala och därför sällan står under en självklar lagstiftning. Bara den som har stora ekonomiska och politiska muskler kan rå på dagens techjättar.
Uppenbart illustrerar detta bokens styrkor respektive svagheter. Framställningen är rik på precisa och koncisa fakta och förklaringar, men saknar ett djupare kritiskt plan. Resonemangen är rejäla, rimliga och riktiga, men samtidigt riskfria. Medryckande är det också.
Omvänt skulle man kunna tillägga att den kritiskt reflekterande funktionen lämnas åt den medvetne och medskapande läsaren. Något måste vi ju trots allt sysselsätta den mänskliga hjärnan med innan den övertrumfas och akterseglas av de många smarta maskinerna.
