[210406] Under fyra och ett halvt sekel var syfilis en vitt spridd sjukdom, invalidiserande, vanställande och ofta dödlig. Att den spreds framför allt genom sexuella kontakter bidrog till att det omkring den växte fram en föreställningsvärld, en mytologi, som satte djupa avtryck i samhällslivet, kulturen och konsten.
Att vi nu lever i en situation där en annan livshotande sjukdom fått stor spridning bidrar till att vid sidan av det givna historiska och kulturella intresset aktualisera angelägenhetsgraden hos Agneta Rahikainens Smittans rike. Om syfilis i konst, kultur och kropp.
Att syfilis omgärdats av skam – och skuldkänslor har bland annat medfört att den ofta dolts bakom andra diagnoser eller termer. ”Fransoser” finner vi till exempel ganska ofta i svensk litteratur, i England kunde man tala om ”Pox”, till skillnad från ”Small pox”, smittkoppor. Det hör också till bilden att människor med ett visst anseende eller högstatusrenommé gjorde sitt bästa för att dölja vad de led av. Bland de många kända syfilitiker som Agneta Rahikainen nämner finns den så högaktade amerikanske presidenten Abraham Lincoln, som smittade sin hustru Mary, som blev så illa däran att hon fick tas in på mentalsjukhus. Bland kända svenska syfilitiker finner man Anders Zorn, konstnären som i så hög grad bidragit till en svensk naturromantisk identitet. Det är obekant om de dalkullor som poserade nakna i vattenbryn för den store konstnären som arvode fick en smitta som kunde förstöra deras liv.
Det anses belagt att syfilisen kom till Europa från Amerika med Columbus skepp. I andra riktningen hade mässlingen färdats, som kom att leda till dödliga epidemier i den amerikanska ursprungsbefolkningen. Från slutet av 1400-talet fram till antibiotikans genomslag som behandlingsmetod efter andra världskriget var syfilis en pågående sjukdomskatastrof med otaliga offer. Sjukdomens speciella karaktär, där den i stadier kunde härja en människa i decennier, med svåra plågor och ett vanställande fysiskt och mentalt sönderfall, gav den en särställning bland alla de åkommor som människor utsattes för och utsatte varandra för. Agneta Rahikainen visar hur i en samhällsorganisation helt dominerad av patriarkala normer särskilt kvinnorna kom att pekas ut som ansvariga för smittspridningen, och då förstås, särskilt de prostituerade kvinnor, som oftast av ren nöd inte hade någon annan utkomstmöjlighet än att bjuda ut sina kroppar. Den logiska följdsatsen, att det i minst lika hög grad som prostituerade kvinnor var promiskuösa män som spred sjukdomen uteblev för det mesta.
Agneta Rahikainen är litteraturvetare, och även om hon lägger stor vikt vid sociala och medicinska aspekter är det framför allt hur syfilis framställts i konsten och vilken betydelse sjukdomen haft för konstnärskapen, inte minst när det handlat om traderingen av mytbildningen kring den, som står i fokus. Då gäller det konsten i vidsträckt bemärkelse, bild, litteratur, musik, opera. Agneta Rahikainen har en personlig ingång till sin bok. Hennes morfar avled i syfilis i början på 1950-talet, ett traumatiskt sår i familjehistorien. Det fanns alltså så sent människor till vilka antibiotikaboten inte hann fram i tid. Själv arbetade jag på Lillhagens mentalsjukhus på 1970-talet. På vår låsta avdelning fanns tillsammans med gamla schizofrena och dementa patienter två med ”progressiv syfilitisk paralysi”. De var botade från sjukdomen, men skadorna på deras hjärnor var så omfattande att de inte kunde leva ute i samhället.
Bland de författare Rahikainen diskuterar finns Charles Baudelaire, som med sin diktsvit Det ondas blommor gav riktningen för den modernistiska lyriken från mitten av 1800-talet. Baudelaire led av syfilis, och Rahikainen visar hur hans dikt i viktiga avseenden också blir en symbolisk gestaltning av sjukdomen – och ett giftigt angrepp på kvinnor som sprider den. Samtidigt uppvisade Baudelaire, i likhet med många andra författare och konstnärer, en pervers stolthet över sin sjukdom, som ansågs kunna driva fram ett förhöjt medvetande, en benådad kreativitet.
Agneta Rahikainens kunniga genomlysningar av hyllade verk som Manets målning Olympia eller Wagners opera Parsifal är fascinerande läsning, som också påvisar hur en dominerande konstnärlig diskurs genom intertextuella samband kunde förenas med antik och kristen mytologi, liksom med ytterst samtida konstnärliga och litterära verk.
Det finns ett brett intresse för sjukdomarnas historia, det visar inte minst framgången för idéhistorikern Karin Johannissons böcker. Jag är övertygad om att Agneta Rahikainen med Smittans rike kommer att få en lika stor och intresserad läsekrets.
Till sist. I svensk litteratur finns det få skildringar av hur det är att leva med syfilis. Här utgör Anneli Jordahls roman Augustenbad en sommar från 2011 ett viktigt undantag. Agneta Rahikainen använder den som exempel på litteratur där syfilis får en konkret och skickligt genomförd gestaltning. Jag håller med Agneta Rahikainen om hur viktig och läsvärd Anneli Jordahls roman är. Läs den. Också.
