[210323] Norska Vigdis Hjorth är mästerlig när det gäller att i litterär form gestalta familjen med dess dynamik och passioner som källan till de krafter som skapar personligheter och genom livet påverkar deras attityder, förhållningssätt, tankar och lidelser. I Arv och miljö från 2018 kretsade handlingen kring ett incestuöst övergrepp där alltså en far hade en central funktion i handlingen. I den roman som nu kommer, Är mor död, rör sig handlingen kring en mor.
Arv och miljö blev oerhört omdiskuterad, inte minst eftersom den ansågs ha en självbiografisk och verklighetsförankrad bakgrund. Samma spinn lär det knappast bli kring Är mor död, då ett självbiografiskt anslag verkar avlägset.
Bokens huvudperson och jagberättare, konstnärinnan Johanna, har efter att i trettio år ha varit bosatt i USA återvänt till Norge. Där försöker hon få kontakt med sin mor, men hennes telefonpåringningar blir obesvarade, liksom försök med textmeddelanden. Så börjar en historia rullas upp med en precision och skicklighet som påminner om hur Ibsen med sin retrospektiva teknik genom det närvarande lät det förflutna rullas upp, som med stigande klarhet blottlade bakgrunden till nuets konflikter och passioner.
Det visar sig att Johanna i sina föräldrars ögon begått ett svårt svek, när hon som relativt nygift lämnade sin man för att följa sin amerikanska konstnärliga lärare till hans hemland. Dessförinnan hade Johanna hoppat av de juridikstudier som enligt familjens önskan skulle låta henne följa i faderns, den framgångsrike juristens fotspår. En ytterligare besvärande omständighet är att några av Johannas konstverk ställts ut i Norge, och uppfattats som nidbilder av familjen.
Johannas man är död. Hennes far är borta sedan länge, och hon är på det klara med att det uppfattades som ett oerhört svek när hon uteblev från hans begravning. Hennes mor är nu åttioårig men, vilket framgår med all önskvärd tydlighet, inte ett dugg intresserad av den försoning som Johanna hoppas på.
Med psykologiskt skarpsinne och djup känsla för hur sociala omständigheter kan bidra till en människa utveckling blottlägger Vigdis Hjorth hur moderns liv formats, hur hon växt upp som fosterbarn i knappa omständigheter och sedan nått social status och ekonomisk trygghet genom äktenskapet. Hennes avståndstagande från Johannas beteende och person blir på sätt och vis begripligt, familjelojaliteten har varit central i hennes liv.
Nu laddar Vigdis Hjorth sin roman med en mycket drivet framskriven dubbeltydighet. Hon ställer Johannas och moderns personligheter och motiv som både konträra och djupt sammanvävda. De speglas i varandra, och osäkerheten växer kring vem, om någon, som kan åberopa sig på något moraliskt företräde.
Det ligger ju nära till hands för en läsare att ta ställning för jagberättaren, subjektet, i en bok, men nu börjar Johanna ställa till problem för en sådan sympatiserande läsning. Hon spionerar på sin mor, följer efter henne och blir alltmer påflugen och obehaglig. Till sist tränger hon sig in i moderns lägenhet. Vad utfallet blir ska inte avslöjas här.
Johannas förhållande till sin mor kan leda tankarna till Harald Ofstads berömda betraktelse Vårt förakt för svaghet. Inte så att Johanna är något fascistiskt råskinn, men hon har ett obehagligt sätt att sätta sig till doms över moderns livsval och undanflykter. Bokens titel Är mor död är inte bara en fråga om huruvida mor är avliden, det är också en fråga om hon finns till för sin dotter, som söker hennes förståelse och kanske också förlåtelse.
