[210316] Hos många människor väcker blotta ordet ”utilitarism” ont blod; en kall och rationellt kalkylerande nyttomoral, som varken tar hänsyn till individ eller känslor. Är detta en korrekt bild av utilitarismen, ja kanske. Men samtidigt måste vi fråga oss om det inte är just så vi ska närma oss frågor om vad som är rätt och fel, gott och ont.
Kanske är det på tiden att vi förkastar den skotske filosofen David Humes tanke att ”förnuftet är passionernas slav”, och i stället frågar oss om det inte är passionerna (känslorna) som måste tyglas av förnuftet när vi tar ställning i etiska frågor.
Etikens fundamentala fråga kan uttryckas på flera olika sätt; kanske hittar vi den bästa formuleringen hos den engelske filosofen Derek Parfit, som inleder sin bok Reasons and Persons med att fråga: ”Vad har vi mest skäl att göra?” Utilitarismens svar är till synes både enkelt och tydligt; vi har mest skäl att göra det som leder till de bästa konsekvenserna för alla som påverkas av våra handlingar, det vill säga det som leder till mest överskott av gott (lycka) över ont (lidande) i världen.
Men utilitarismen är egentligen inte en teori, utan den förekommer i flera olika varianter, som alla ingår i den större gruppen av konsekventialistiska teorier. Den moderna utilitarismens ursprung brukar dateras till den engelske filosofen och juristen Jeremy Bentham. Liknande idéer kan visserligen spåras så långt tillbaka som till den kinesiske tänkaren Mozi, som levde på 400-talet f.Kr. Det var dock med Bentham som utilitarismen fick formen av en systematisk etisk teori med ambitionen att omforma människan och samhället, enligt devisen ”största möjliga lycka åt största möjliga antal” (som Bentham lånat från den skotske filosofen Francis Hutcheson).
Det är inte svårt att visa att utilitarismen ibland, liksom alla andra etiska teorier, leder till mycket svårsmälta slutsatser. Det brukar, med viss rätt, hävdas att den i vissa fall kräver alldeles för mycket av oss och i åter andra att den tillåter för mycket. Trots detta är utilitarismens grundsats – att våra handlingar ska syfta till en värld där varje individ åtnjuter största möjliga välbefinnande och lycka och minsta möjliga lidande och olycka – så enkel och tilltalande att det kanske inte är så konstigt att så många filosofer kommit att omfamna den som den bästa av alla tillgängliga moralteorier.
Namnkunniga företrädare för utilitarismen är, vid sidan av Bentham, hans landsmän John Stuart Mill och Henry Sidgwick. Men medan Mill är känd för den bredare publiken, inte minst för boken Om friheten, är Sidgwick tyvärr tämligen okänd utanför gruppen av fackfilosofer. Delvis beror detta på att deras böcker i ämnet skiljer sig åt när det gäller filosofisk bredd och djup. Mills bok Utilitarianism lämnar de facto en del att önska i detta avseende, men är samtidigt skriven på en ledig och lättillgänglig prosa, medan Sidgwicks The Methods of Ethics består av 550 sidor minutiöst genomtänkt och tämligen svårgenomtränglig text. Vad är det då dessa filosofer, och mer moderna företrädare som J.J.C. Smart, R. M. Hare, Peter Singer och Torbjörn Tännsjö, står för som gör att så många älskar att hata utilitarismen?
Gemensamt för de som i affekt förfasas över utilitarismen är att de inte är fackfilosofer (det finns givetvis filosofer som är kritiska till utilitarismen men på ett mer sakligt sätt), sällan eller aldrig har läst en originaltext av någon utilitarist, utan förlitar sig på mer eller mindre missvisande andrahandskällor eller lösryckta citat. De brukar också lyfta fram att utilitarismen bygger på tanken att ändamålet helgar medlen, och det anses ju i allmänhet inte som en självklar idé. Sist men inte minst tenderar de att beskriva utilitarister som kallhamrade och känslolösa robotliknande människor som kalkylerar gott och ont utan hänsyn till känslor och det okränkbara människovärdet.
Eftersom jag inte är en helt övertygad utilitarist förnekar jag givetvis inte dess problem, men jag blundar heller inte för dess fördelar. Till exempel instämmer jag till fullo i att om vi på goda grunder kommer fram till att vi bör utföra en viss handling, är det liktydigt med att vi inte har rätt att låta bli att utföra den om den leder till de bästa konsekvenserna för alla berörda parter. Men frågan är om utilitarismens kriterium på en riktig handling, som ställer väldigt stora krav på information, är praktiskt möjligt att tillämpa.
När Bentham inleder sin bok Introduction to the Principles of Morals and Legislation med att slå fast att ”nature has placed mankind under the governance of two sovereign masters, pain and pleasure. It is for them alone to point out what we ought to do, as well as to determine what we shall do”, bereder han vägen för utilitarismen, även om han inte just i den här passagen är helt tydlig med vems välbefinnande och lidande, den enskildes eller allas, som motiverar oss att handla.
Att det i de flesta moraliska valsituationer är praktiskt omöjligt att överblicka alla tänkbara konsekvenser, nu och i framtiden, är inget som utilitarister förnekar. Vi kan aldrig utesluta att det inte finns något annat alternativ som i den aktuella situationen skulle resulterat i bättre konsekvenser. Men även om detta visar på en praktisk svårighet med utilitarismen, innebär det ju inte att utilitarismen som sådan inte kan vara sann. Även om vi inte med säkerhet kan avgöra vilken handling som ger bäst konsekvenser, kan vi ju ändå använda utilitarismens beslutsmetod och vara övertygade om att vi under rådande omständigheter fattar våra beslut i enlighet med en teori, som om den tillämpas konsekvent, leder till de bästa möjliga konsekvenserna.
Att å andra sidan välja en moralteori som baseras på en fast uppsättning regler, exempelvis att inte ljuga, utan att fästa någon vikt vid handlingens konsekvenser, är ju inget vidare alternativ. Dessa teorier leder till minst lika många och allvarliga svårigheter som utilitarismen. I valet mellan att lyda en moralisk regel och att förhindra onödigt lidande, måste ju förespråkarna av en sådan teori alltid och i alla lägen agera i enlighet med regeln, även om det skadar andra människor.
Detta till trots är det sällan man hör någon som högljutt protesterar eller demonstrerar mot anhängare av denna typ av moral. Peter Singer däremot stoppades till exempel inte bara från att tala i riksdagen av dåvarande talman Birgitta Dahl, utan möttes också av glåpord som ”mördarfilosof” och ”dödsfilosof”, från både demonstranter och media, när han 1997 skulle föreläsa på bokmässan i Göteborg.
Med detta inte sagt att utilitarismen inte ska nagelfaras, självfallet ska den det. Men kritiken ska formuleras sakligt och på goda grunder, inte i affekt av personer som skjuter skarpt åt alla håll utan att veta vad de faktiskt siktar på, eller bör sikta på.
