[210310] En multimedial bildningsresa bjuder den utställning på som fyller Röda Sten till i början av april. Titeln ”Ju fler tungor som tystas desto mer talar de” tycks tala nutid men härstammar från Monteverdis opera ”Poppeas kröning”, som skulle ha åtföljt utställningen. Planerna på den tog dock slut med pandemin. I stället har Göteborg Baroque nyligen berikat utställningen med en specialgjord konsertfilm, ”Voices from a spinning Pan”, som kan avnjutas digitalt.
Lala Raščić heter konstnären till själva utställningen, som breder ut sig på alla plan och i olika former i Röda Sten Konsthall. På olika sätt är det en utställning om kön och makt och kvinnors villkor, men slår också ett slag för själva hantverket. Den är resultatet av flera års samarbete med konsthallen och dessutom med musikensemblen Göteborg Baroque. Tanken var att komplettera utställningen med Monteverdis barockopera från 1642 ”Poppeas kröning”, den första kända historiska operan. Utställningens titel är ett citat ur operan, uttalat av filosofen Seneca, men känns väl så aktuell idag.
I stället för en stor operaproduktion har Göteborg Baroque nu istället producerat en konsertfilm, ”Voices from a spinning Pan”, efter idé, regi och koncept av Per Buhre och som direkt knyter an till en platsspecifik del i utställningen som fått namnet ”Poppea’s Pans”. Det nya musikverket består fortfarande av barockmusik men nu med några tonsättare utöver Monteverdi. Till klangerna bidrar det på initiativ av Göteborg Baroque sensationellt nyskapade 1500-tals- instrumentet claviorganum, hanterat av Magnus Kjellson och som ger musiken extra tidsenlig klang. Sångtexterna tar upp starka kvinnoberättelser från barockrepertoaren och framförs av tre fenomenala sångare, Anna Maria Friman, sopran, Amanda Flodin, mezzo och Karl Peter Eriksson, baryton.
Flera av konstnärens konstverk bidrar till det visuella berättandet. Till historien hör en tradition, som sägs härstamma från Lala Raščićs hemland Bosnien-Hercegovina, nämligen att kvinnor efter att ha serverat mat i metallformar därefter använder formen som ett instrument att sjunga in i. Det sägs ha varit ett sätt att kringgå att det inte var tillåtet för kvinnor att spela instrument.
Utöver detta nya musikverk så är musiken också inbakad i delar av utställningen, som lämpligen startar i husets största sal, kallad Katedralen, där konsertfilmen spelats in. Salen domineras i fonden av en videofilm där konstnären själv uppträder i en installation kallad Gorgo, tillägnad den mytologiska och högst problematiska varelsen Medusa, som ingår i konstnärens kritik av hur kvinnan genom tiderna framställts i västerländsk konsthistoria. Ytterligare ett problematiskt väsen från antiken har gjort avtryck i utställningen, nämligen Arachne. Om Medusa, efter att ha blivit våldtagen av guden Poseidon blev straffad av den evigt svartsjuka gudinna Athena så blev den vävkunniga Arachne straffad genom att förvandlas till en spindel för att hon åstadkommit en väv som fick Athena att känna sig överträffad.
Kopparkärl och föremål av koppar med också andra funktioner förekommer rikt i denna ord och bildrika utställning, som har en stark feministisk grundton. Därtill är det en kvinna, Nermina Beba Alić, som medverkat till föremål i utställningen och även förekommer i en film om hur det går till att slå i koppar. Hon presenteras som den enda nu levande kvinnliga kopparsmeden från Bosnien- Hercegovina, vilket skulle innebära att hon brutit en urgammal tradition i ett yrke som gått i arv från far till son.
Utställningen vill alltså, utöver sin feministiska kontext, också lyfta fram själva hantverket från sin underordnade position i konstsammanhang.
