[210305] Elin Cullheds roman Eufori är något så ovanligt och dessutom kontroversiellt som en fiktiv självbiografi. Bokens berättarjag är den amerikanska författarinnan Sylvia Plath, och den tid berättelsen omspänner är hennes sista levnadsår, där händelseutvecklingen leder fram till självmordet våren 1963.
Även om Elin Cullhed noga påpekar att det här rör sig om en litterär fantasi, så kan tilltaget att i jagform skildra en annan människas inre liv diskuteras med etiska utgångspunkter. Har man rätt att ens i en fantasi ikläda sig någon annans röst, tankar och känslor? Hur mycket måste av nödvändighet bli produkten av författarens subjektiva tolkning av hur hennes berättare kan ha uppfattat sin tillvaro, hur träffsäker kan skildringen bli av människan som tvingas låna ut sitt namn och sin stilistiska röst till en för henne helt okänd författare i en avlägsen framtid?
Det finns egentligen bara en riktigt bra anledning till att skriva en fiktiv självbiografi, och det är att boken blir så bra att läsaren övertygas om att den gör den verkliga person som en gång genomlevde den tid som skildras rättvisa. Elin Cullhed behöver skriva en bok som litterärt ligger i nivå med Sylvia Plaths egen stora roman, en av de viktigaste psykologiska romanerna under 1900-talet, Glaskupan.
Enligt min uppfattning lyckas Elin Cullhed väl med detta, Eufori är en litterär prestation av vikt, som ger rättvisa åt den ytterst komplicerade personlighet som var Sylvia Plaths. För den som läst Glaskupan och kanske också något av Sylvia Plaths lyrik står det klart hur väl insatt Elin Cullhed är i sin huvudpersons sätt att tänka och känna. Liksom hos den egna diktens Sylvia finns hos Elin Cullheds huvudperson med samma namn ett skarpsynt, rationellt och kritiskt intellekt, som står i sömlös förbindelse med ett känsloliv som är oändligt sårbart och i ständig rörelse mellan det realistiska och det fantastiska, mellan hopp och förtvivlan, mellan tillit och tvivel.
När romanen tar sin början har Sylvia tillsammans med sin make, den brittiske dramatikern och poeten Ted Hughes, flyttat från USA till England och ett ganska nedgånget hus i Devon. De har planer på att vid sidan om sina litterära arbeten odla blommor till försäljning. De har funderingar på att börja med bin, men efter ett misslyckat möte med traktens biodlarförening blir det inget med det. Det blir inte mycket med blommorna heller. Ted Hughes, som är någon slags in house-poet hos BBC reser mycket till London, medan den gravida Sylvia försöker styra upp sin tillvaro där hon också har parets tvååriga dotter att ta hand om.
Berättelsen består så gott som uteslutande av återgivandet av Sylvias inre upplevelser, en flödande och ständigt skiftesrik tankerelation, framdriven av känslornas rastlösa rörelser. Samtidigt är den sakliga konkretionen i framställningen övertygande och djupt originell. Att skriva om sex på ett sätt som känns både nyskapande och personligt är inte lätt, men Elin Cullhed lyckas med detta, och skriver fram en djup sinnlighet i förening med en helt avidealiserad köttslig saklighet som utan övertoner tydliggör sexets äckelsida.
Det går överstyr med äktenskapet, Ted Hughes träffar en annan kvinna, och Sylvia finner sig stå inför en ny verklighet som ensam tvåbarnsmor. Men hennes stora roman är på väg ut, hon hittar en bostad i London, i ett hus där poeten Yeats en gång bott. Hon fylls av glädje och tillförsikt, samtidigt som tillvaron i själva verket krackelerar omkring henne, utan att hon riktigt uppfattar det. Hon får svårare att ta hand om barnen. Karriären är inte så stabilt väl underbyggd som hon intalar sig. Depressionen är på väg att ta över från euforin. Snart ska hon vara borta. Men inte inom ramarna för Elin Cullheds med övertygande skicklighet och trovärdighet genomförda romanprojekt.
