[210304] Under flera år har jag läst om klimatproblematik i olika böcker. Ingen av dem har gett en ljus bild av framtiden. När jag då exponeras för en bok med namnet ”2020 En framtidsoptimistisk roman” känner jag mig nödd och tvungen att beställa densamma. Efter ett par dagar står jag med en glansig, rosa bok i min hand där man på baksidan ser en orange stjärnsymbol som tydligt låter mig veta att ”Lyckligt slut utlovas!”.
En skeptisk och smått besvärad min reflekteras i bokens glansiga omslag. Jag är en hängiven anhängare av ironi i alla dess former och har övat mig i detta skrå under ett halvt sekel, men i författaren Jesper Weithz tror jag mig ha mött min överman, i alla fall hoppas jag det. Boken handlar om kufen Panter Allglans som av mer eller mindre en slump får Världen att tro på en idé som ställer allt på ända och som ska ställa alla klimatproblem till rätta.
Vad denna idé består i och hur det går med klimatet lämnar jag till eventuella läsare att utforska själva. Klart är dock att detta inte är stor litteratur, det känns som att den är uppbyggd runt en kul idé och sedan utbroderad för att bli tillräckligt tjock att kunna kallas just roman, jag får en känsla av att tilltalet i boken är mer av ungdomsroman och för det har jag sedan länge passerat bäst före datum.
Det märkliga är att den bok som till och med på omslaget lovar mig vara framtidsoptimistisk, gör mig mer beklämd än alla andra klimat böcker jag läst. Kanske är det författarens mening och i så fall gratulerar jag till att ha lyckats med det. Boken ger en stunds distraktion och får mig ibland att dra på munnen genom att långdraget extrapolera avarter i dagens samhälle såsom privatisering av skolor och vård, men det är inte mer.
När jag nu ställer in boken i hyllan efter genomläsning så får jag känslan av att jag aldrig mer kommer tänka på den, det jag dock möjligen kommer minnas är huvudpersonen Panter Allglans syster, eller mer specifikt hennes namn, Tinge Linn. Om jag skulle få en dotter till kunde hon kanske få heta det, men det är försent.
